Om att debutera…

Fotograf: Emma Ingolf

Vad har bloggerskan Kissie, friidrottaren Carolina Klüft och mediepersonligheten Kakan Hermansson gemensamt – med mig?

Vi är alla bokdebutanter hösten 2016 och det är alldeles runt hörnet. Som debutant får man dessutom den äran att breda ut sig i branschtidningskatalogen Svensk Bokhandel med ett porträtt, och för alla er som inte redan är nördar och har läst katalogen från pärm till pärm kommer här min text. Boken är klar – och kommer finnas över allt där böcker säljs från den 20/9:

Läs mig! En kreativ PR-handbok av Marthina Elmqvist

Det började med ett blogginlägg med rubriken ”Hej författare, jag tror vi måste prata…”. Eller nej, det är inte helt sant. Det började långt innan dess, på den tiden jag drömde om att bli journalist och skulle rädda världen med mina grävande reportage. Min stora idol var, och är fortfarande, Tina Thunander. Så jag sökte till journalistlinjen och kom inte in. Istället gick jag en kurs i pressvetenskap där jag totalt struntade i andra terminen och fick känna på hur det var att leva utan studiemedel en tid innan jag började läsa Media– och kommunikationsvetenskap. Det var populärt då, för 15 år sedan. Och jag var helt inställd på att jag skulle jobba med radio.

Så hände något. Varje gång jag lämnade in en text, en uppsats eller en uppgift fick jag kritik för att jag skrev för säljande, för kommersiellt. Absolut inte akademiskt och väldigt tveksamt journalistiskt. Jag nördade ner mig i mediehusens ägarstrukturer, jag grävde runt i människors beteende kring mediekonsumtion: Dokusåpor, vilka tidningar man läste, vilka som fick synas i media och vem som satte agendan för samhällsdebatten. Det skrev jag examensarbete om och gjorde intervjuer med politiska toppnamn som Gudrun Schyman, Birgitta Ohlsson och Tove Lifvendahl. Och alla pilar pekade åt att jag hade fallenhet för public relations, PR. Det tog bara en del omvägar innan jag förstod det själv.

Det var därför ganska givet att jag valde den kommersiella sidan av bokbranschen när jag väl fann mitt kall. Att jobba med press och media, men från andra sidan, och med mina favoriter, författare, filmskapare, konstnärer och teatermänniskor, i fokus. Drömmen om grävande radiojournalistik har jag omvandlat till en stark kärlek till podcasts, och jag duckar sällan för en livlig debatt för eller emot Public Service. Dock har jag alltid avfärdat frågan om jag skriver själv med ett självsäkert och rungande ”nej, det överlåter jag med varm hand till mina författare.”

Att jag ”funnit mitt kall” låter vansinnigt pretentiöst, men det är precis så det känns. Gudarna ska veta att man behöver brinna starkt och innerligt för att tackla utmaningarna som kommer med jobbet. Och det gäller att ha bra förebilder; som Tina Thunander, Edina Monsoon från BBCs Absolutely Fabulous och Vito Corleone… Så efter det där berömda blogginläggsbrevet till Sveriges författare fick jag ett erbjudande jag inte kunde motstå. Här är vi nu – Läs mig!

Ps! Kommer du på Bokmässan i år? Kom och fira med mig på min officiella releasfest!

Annons

Hej författare – jag tror vi måste prata

*

En av tre svenskar har som dröm att skriva och ge ut en bok, flera av dem drömmer om att kunna titulera sig författare (ja, det här är dock en helt annan diskussion, vi utgår ifrån att har du skrivit och fått din bok publicerad är du författare). Med nya publiceringsmöjligheter och en föränderlig förlagsvärld öka antalet författare nästan lavinartat. Trots att branschen är i kris, trots att bokhandeln hotas av nerläggningar, trots att det mediala utrymmet krymper, trots att varningsklockor klämtar om svikande läsintresse.

Att skriva en bok kan både vara svårt och lätt – låt oss inte trassla in oss i alla varianter här. Att hitta en duktig förläggare, redaktör, korrekturläsare, sättare och omslagsmakare är ganska lätt. Branschen är i kris, de stora husen har sagt upp folk och ALLA frilansar, ofta för kaffepengar. (Detta är för övrigt en annan diskussion, herregud, vi måste börja betala alla fantastiska och hårt arbetande förlagsmänniskor bättre, men det är många som ska dela på kakan och kunderna vill INTE ha högre bokpriser).

Att trycka boken, det är idag kanske lättast av allt, klick klick klick och så står där snart en pall på din uppfart.

Men det är nu det börjar bli svårt. För nu kommer vi till det vi måste prata om. Marknadsföring och försäljning. Och förväntningar…

Först, låt oss klarlägga att det är skillnad på marknadsföring och försäljning, det är också skillnad på marknadsföring, PR och försäljning.

Marknadsföring är när boken på olika sätt annonseras, ibland på betald plats, ibland på gratis dito. Digitalt eller i tryckt media. Kan också vara när en författare i olika sammanhang pratar om boken, var den går att köpa och till vilket pris. Det är också marknadsföring när förlag uppmärksammar sina böcker i sociala medier med köplänkar, eller skickar ut nyhetsbrev till läsare eller bokhandel. All tunnelbanereklam, banners på nätet och annonser i Svensk Bokhandel, det är marknadsföring.

PR är all obetald publicitet som författaren och eller boken får. Recensioner är tex PR, morgonsoffa hos TV4 är PR och Svensk bokhandels debutantporträtt är det också. Allt som bokbloggare skriver och bidrar med i form av boktips och annat, PR. Detta är masterclass när det kommer till yrken. En duktig PR Queen lyckas utan att själv synas. Och här är det trångt om saligheten. Världens bästa egoboost för författaren, men man ska veta att en TV-soffa inte säljer så många böcker som man kan tro. Inte heller en recension, inte ens i DN Boklördag.

Försäljning är när boken säljs in och ur olika kanaler (thank you Captain Obvious). När författaren är med på mässor, signerar i bokhandeln och när förlagen åker på säljmöten och träffar bokhandlare etc. Alla typer av rabattkampanjer är också försäljning.

Och så finns det aktiviteter som är alla tre: Releasfesten är tex både PR (om där kommer media/bloggare), marknadsföring (om det instagrammas och facebookas friskt från besökarna) och försäljning (eftersom varje vettig författare inte skänker bort sina böcker till nära och kära utan säljer dem). Samma sak kan man säga om Bokmässan, om författarevents i bokhandeln och om bokprat på bibliotek i lite olika utsträckning.

Är vi alla med på noterna nu?

Då så, då skulle jag vilja prata om vad som är en rimlig förväntning på den delen av förlagssamarbetet som rör marknadsföring, pr och försäljning. För här har vi ett allvarligt problem kära författare. Det är här hoppet och drömmarna krasar till marken när champagnen slutat bubbla och chipssmulorna dammat bort. För det första är det ordet samarbete som vi bör hänga upp oss på. Oavsett utgivningsform är det nämligen så att författaren måste vara högst delaktig, att vara en blyg viol på sin kammare kommer inte sälja några mängder med böcker. Inte när floden av konkurrenter/kollegor bara ter sig stridare och strömmare. Med det sagt måste inte alla som skriver vara med i Let’s Dance för att lyckas, men att vara synlig på rätt arena med rätt budskap är viktigt. Och här ska förlaget finnas för rådgivning och handhålling, som dörröppnare och som bollplank. Men din förläggare, eller din PR-musa kan inte göra jobbet åt dig. Du måste fortfarande kunna stå för och bakom din bok, själv.

Det andra är att några luftslott måste sprängas (för att parafrasera den hänlidne Stieg, vars hela första upplaga kom i retur innan succén först blev ett faktum efter hans död, sjukt bra PR, men inte en given, nota bene). Uppskattningsvis: I dag är det mellan 10-15 svenska författare som kan leva uteslutande på sitt författarskap. Faktum. Alla andra har en varierande mängd annat jobb vid sidan av. En ”normal” försäljning av en debuterande skönlitterär författare ligger på mellan 500-800 exemplar. Innan tex Egenmäktigt förfarande gick och vann August hade den sålt cirka 800 ex inbundet. Att få EN recension i media är en bedrift då det idag finns cirka 10 redaktioner som recenserar kvar. Att få fler än FEM bloggrecensioner är en succé. 1 på 30 hamnar i tv-soffa, 8 av 10 av dem är kändisar eller har skrivit en fackbok om något angeläget ämne. Det kommer ut cirka 9000 titlar om året i Sverige, bokhandeln tar in cirka 6000. Att bokhandeln tar in en upplaga på över 1000 ex (utan sjukt stor rabatt eller andra perks alt att författaren tillhör en av de 10-15 som jag nämnde ovan) händer 1 gång på 100. En normal inköpsupplaga ligger mellan 100-300 ex, ibland som ”lite” som 42, ibland som ”mycket” som 500. Att över hälften sedan kan komma i retur är tyvärr en krass verklighet som varken förlagen eller författarna egentligen vill ha. Men så ser spelreglerna ut, 2015. Allt man ser på sociala medier är inte nödvändigtvis sant. Precis som folk gillar att matskryta och tagga #lifeisgood så gillar moderna författare att boosta om sin framgång. Inget fel med det, men man ska komma ihåg att allt som är böcker inte är guld. Bara för att man har 1000 fans på facebook säljer man inte böcker. Du blir inte RIK på att skriva böcker. Monetärt. Däremot rik på upplevelser och utmaningar och du blir en del av en skara som brukar ha jäkligt kul tillsammans i baren på Park.

Det tredje är att inget kommer gratis och inget händer av en slump. Om du som författare blir uppringd av en journalist ligger det säkert ett gediget slit från förlaget bakom, men journalisten tycker det är omständligt att gå via förlaget och hoppar gärna över det. Och jag gissar att du ofta tycker att det bara är du som gjort allt jobb, bra – då har jag lyckats, fokus skall nämligen vara på dig, inte på förlaget.

Och ibland blir det bara tyst. Det beror inte på att du är dålig, på att boken du skrivit suger, eller att ditt förlag åkt till Ibiza för alla dina pengar. Ibland träffar man bara fel. Och om du tänker efter, så var det kanske inte HELT tyst. Något hände där allt, kanske inte bara så mycket och så länge som du hade hoppats. Det är helt okej att vara besviken. Sannolikt är förlaget lika besviket som du. Och då kan du välja att dra täcket över huvudet och ge upp din dröm (fråga författaren till Strindbergs stjärna) eller så kan du ge dig fan på att skapa noice själv, eller så kan du skylla i från dig på förlaget – med de eventuella konsekvenser som sådant kan få. Du är inte den första, och sannerligen inte den sista som kommer göra detta.

Och vi då, förlagen, måste inte vi också rannsaka oss? Oh hell yes, det måste vi. För vad vi gör är att vi är mästare på att bygga upp luftslotten vi också. I antagningsfasen är vi mästare på att spä på och heja på. Under produktionsfasen pratar vi bara om alla möjligheter som ännu står för dörren. Och när vi släpper ut boken på marknaden boostar vi som aldrig förr. På releasfesten är det vi som hyllar och hurrar. För sanningen är att vi också sitter med en viss nervositet, varje gång (fatta att det ibland är 50 ggr på ett år!). För om vi visste vad som var en garanterad hit och vad som alla kommer att älska, hylla och köpa, ja då skulle inte vi sitta här, då skulle vi ringa några samtal från våra lyxjakter i Ibiza. Men vi måste bli bättre på att vara ärliga, hela vägen. Även om det är svårt att se den gnistrande glöden i debutantens öga falna något.

För varför gör vi det här om det är så jäkla hopplöst? För att vi brinner – precis som ni – och för att vi tillsammans får lov att vara del av den galna karusell som en bokutgivning innebär.

Sugen på att läs mer om det här och mycket annat gällande bokmarknadsföring? Misströsta inte här finns boken: Läs mig!

*Bilden är lånad från omslaget till Carry Fishers bok Wishful drinking

Om pojkar – och cigaretter

För snart 5 år sedan skrev jag en examensuppsats på temat om marknadsföring av böcker där en av de nu mer legendariska rubrikerna löd: ”En bok är inte en cigarett, en bok är en pojkvän”. Det hela handlade om marknadsföringsteorier, varumärken och kommunikation. Men vad rubriken också syftar till är hur vi ser på böcker och deras kulturella kapital. Fundera på det, att läsa en bok, oavsett om du läser ut den eller ej, är en emotionell investering. På gott och på ont. Det finns ingen ljuvligare än att förlora sig i en riktigt bra text. Det finns inget som tarvar så mycket motstånd som att plocka upp en bok, som bara med sin fysiska tyngd avskräcker.

Det talas med bekymrade röster om att barn inte läser. Att kulturbärarna för en tynande tillvaro när kulturtanterna och kulturgubbarna bli allt äldre, skruttigare och framför allt dör bort fylls inte deras platser av de yngre generationerna. De vill hellre spela Candy Crush, ta selfies och twittra…eller? Och när ska e-boken ta fast nån gång?

Jag tror att vi måste backa bandet och titta på vad vi själva lägger för värderingar i böcker och läsning. Och ställa oss frågan varför det är så mycket svårare att motivera pojkar att läsa än flickor?

För ett par veckor sedan startades tråden om ”de förlorade pojkarna” där olika skribenter debatterade runt att svensk skola förlorat en hel generation unga killar när allt fokus hamnat på tjejerna. Hänger det här ihop?

För allt börjar med läsning, det är genom böcker och texter som man kan få kunskap. Och kunskap är som bekant makt. Men egentligen spelar det inte så stor roll vad man läser. Det viktigaste är att man gör det. Och precis som att lösningen på jämnställdhetsknuten i samhället ligger i hur vi värderar olika yrken, roller och egenskaper ligger lösningen i de sjunkande antalet bokslukare i att vi lägger kulturella värderingar i vad barn och unga läser.

Att läsa serie är också att läsa. Att läsa långa spelinstruktioner för att lösa uppdrag på nätet är också att läsa. Att knarka wikipedia är definitivt att läsa och skaffa sig kunskap. Så om vi lägger undan de hornbågade finkulturglasögonen för ett ögonblick och lyfter näsan över kanten på vårt tummade ex av Röda rummet (helsike vad trist den boken är) så kanske vi skulle upptäcka att unga visst läser. Och hittar de bara böcker och texter de är tillräckligt lockade av så kommer de att läsa.

Ett närstående exempel från mitt eget liv är den (då) unge mannen som när vi lärde känna varandra erkände att det där med läsning inte riktigt var hans grej. Eftersom jag jobbar med det jag gör kunde jag inte låt bli att anta utmaningen och efter en chockterapeutisk upplevelse som involverade zombiepoesi i Gamla stan och en magisk uppsättning av Strindbergs Spöksonaten (helsike vad bra den pjäsen är) så har han nu plöjt just den gode Augusts samlade verk och kan verkligen kalla sig själv beläst. Det har berikat hans eget språk och han skriver nu dessutom själv.

Visst låter det lätt? Självklart är det här inte lätt! Men min fasta uppmaning är att vi kulturpretton släpper sargen en liten stund och uppmuntrar all form av läsning vi stöter på. Det är vårt förbaskade ansvar!