Svensk Bokhandels kataloger – nere för räkning?

Vi var ett gäng (dvs några stycken inbitna SvB-katalog-läsare) som i fredags reagerade på att 2017 års upplaga av Sommaren Böcker från Svensk Bokandel var ovanligt tunn. Eller i alla fall så upplevde vi det så. Därför kunde jag, som är en något manisk samlare av gamla kataloger, inte låta bli att sätta mig ner och räkna lite på om det faktiskt stämde att innehållet verkligen krympt, eller om det bara var inbillat i en tid när mycket ställs på ända i branschen.

Jag räknade på 8 olika parametrar med följande resultat:

Antal sidor totalt i katalogen

2016: 246 sidor

2017: 226 sidor

Antal debutanter

2016: 42 stycken

2017: 48 stycken

Antal representerade författare totalt

2016: 704 stycken

2017: 696 stycken

Antal annonserande förlag

2016: 88 stycken

2017: 84 stycken

Antal sidor med förlagsannonser

2016: 155 sidor

2017: 129 sidor

Antal representerade titlar totalt

2016: 831 stycken

2017: 869 stycken

Antal sidor med övriga annonser

2016: 4 sidor

2017: 4,5 sidor

Antal sidor med reportage/redaktionell text

2016: 23 sidor

2017: 25 sidor

Ergo, man kan konstatera att 2016 års katalog innehöll 20 st fler sidor totalt och av dessa var 26 stycken fler fyllda med förlagsannonser samt hade 8 st fler författare representerade medan 2017 års katalog innehöll 6 stycken fler debutanter och hade 38 stycken fler titlar representerade.

Upplevelsen av en tunn utgåva vill jag då härleda till den upplevelse som 26 färre annonssidor/20 färre katalogsidor ger. Trots att innehållet visar på att 2017 års katalog är minst lika om inte mer digert än 2016-versionen.

Och för den som vill jämföra vilka förlag som annonserade 2016 respektive 2017 följer det här:

-2

-1

Varmt välkommen med era tankar, funderingar och idéer kring detta kära branschkollegor! Det hela var uppenbart inte så enkelt som att SvB-katalogens tid är ute…

Annonser

Samtidigt i Lund?

image-kulturen-i-lund-0

Bild: Enjoy Sweden

Så sent som i december förra året braskade Sydsvenskan med rubriken ”Konsthallen i Lund kan läggas ner” efter ett beslut i Kultur- och fritidsnämnden om rekonstruktion och modernisering. Och idag avslöjas att samma förvaltning vill minska stödet till Filmhuset Kino. Kulturen i Lund lever en minst sagt tynande tillvaro. Men så har det inte alltid sett ut – så varför inte spekulera i var, när och varför det spårat ur för ett av Skånes starkaste kulturfästen.

Enkelt uttryckt; Lunds kulturdöd är en direkt konsekvens av att Malmö, Helsingborg och Landskrona blomstrat. Och bron till Köpenhamn, så klart. Regionen är inte större än så. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många kulturbärare i omlopp.

Men i slutet av 1980-talet och under hela 90-talet var Lund kulturmeckat. När bron inte fanns och det var en ansträngning att ta sig till Köpenhamn (nå, något krångligare än det är just i skrivande stund i alla fall, om än marginellt) och Malmö var en industristad med ”nöjespalats”och DDR-liknande resturangliv med Kronprinsen, plankstek på Mando och Orvars korvar. Helsingborg mest var en badort med nattklubbar Rocktågsspelningar på Sofiero, tura och billig dansk öl och Landskrona…ja, låt oss inte ens öppna den Pandora-asken. Då hade Lund Kulturnatten, Mejeriet som både levererade stora artister (i och för sig tack vare ett gynnsamt samarbete med KB i Malmö och The Tivoli i Helsingborg) och gragebandstävlingar för alla kranskommunernas långhåriga grungekillar och flanellskjortstjejer, en konsthall med inspirerande och provokativa utställningar, en teaterscen både för aspirerande amatörer och proffs. Och Filmhuset Kino med bioklubb som var alla Kieślowski-fansens våta dröm.

 Sedan hände en rad förändringar som gjorde att fokus skiftade från Lund:

2000: Möjligheten att ta sig till Köpenhamn och se världsartister ökade drastiskt tack vare öppnande av Öresundsbron och tåg som gick/går hela natten. Det blev inte lika intressant för internationella artister att förlägga spelningar i Skåne, även om Lady Gaga chockade alla med en spelning på Malmö Arena 2010 och det ibland fortfarande är omöjligt att ta sig hem från Köpenhamn till Malmö mitt i natten efter en konsert. Men detta är mer undantag än regler. Och det här med att spela i garageband slutade vara coolt när DJ-scenen var ett faktum. Att KB i Malmö överlevt hänger ihop med att man satsat på att vara rockklubb och förlägga klubbspelningar – precis som Tivoli i Helsingborg. Men Mejeriet tappade tempo. Och lever nu på konstgjord andning.

2001: Göran Stangertz tog över som teaterchef på Helsingborgs Stadsteater och lockade duktiga skådespelare och kända regissörer.  Vilket gjorde att Helsingborg även blev ett starkt teaterfäste. Amatörteaterscenen utvecklades genom Krapperupteaterns sommarteatrar under ledning av Marta Westin och i kombination med en av regionens bästa Konserthus och arvet efter Nils Poppe som Eva Rydberg allt jämnt förvaltar på Fredriksdal ligger Sundets pärla ganska säkert i sitt snäckskal.

2009: Moderna museet öppnar i gamla Gasverket i Malmö och har sedan dessa helt tagit över de konstutställningar som tidigare var vigda åt Konsthallen i Lund. Någon närmre analys känns överflödig – helt enkelt.

2012: Landskrona ger sig in i matchen på riktigt när man för första gången arrangerar Fotofestivalen och som förra året var större, bredare och mer internationell än någonsin. Till detta har man axlat Kulturnattsmanteln med fokus på lokala förmågor inom alla konstformer. I Landskrona skapades det indiefilm och Öresundsteatern, med liten fast ensamble, kan satsa på fri teater och lyckade gästspel. Kulturnämnden i Landskrona gick 421 000 kronor plus 2015. Och Pandoras ask har förvandlats till ett ymnighetshorn under fast och tydlig ledning.
2015: I Malmö öppnades Nya Panora via Folkets bio samt Bar Deco på Spegeln. Två oberoende biografer med kvalité och kontinentalt utbud. När Kino i Lund drar ner…
Helt enkelt – Lund är för litet och för provinsiellt för att kunna mäta sig – samtidigt som de kulturpolitiska krafterna har velat satsa ”folkligt”, kanske för att väga upp all kritik mot det ”studentikosa”, som ju ständigt är Lunds ok. Så man har lagt ner Kulturnatten till förmån för Kulturkalaset (jmf vilken langososande Rix FM-skränig ”stadsfestival” som helst) och så Humorfestivalen. Som på alla sätt är lyckad och rimlig med tanke på vilken plantskola Lund ändå är och har varit för humorsverige.
Men faktum kvarstår – aldrig blir det som Kulturnatten 1995 – när jag drack mitt första glas billigt vernissagevin i en källare bakom Domkyrkan, Brainpool spelade på Mejeriet och Hamlet sattes upp av en figurantensamble på Lunds nya studentteater…
060522-007

Inför vagn 7 är vi alla lika

hqdefault

*

Nu kommer ett inlägg med kanske en alternativ tolkning av ordet kultur, men jag hoppas att ni vill följa med mig på denna personliga resa.

Jag brukar åka till Stockholm med tåg. Jag gillar tåg och jag gillar att få 4,5 h att jobba inför en vistelse med mycket lite skärmtid. Jag brukar också boka förstaklass för att kunna jobba ”ostört”. Anledningen till citationstecknen här är för att man alltid, alltid blir störd av någon kostymmänniska som pratar högt i telefon om nån ”viktig” leverans eller tanter som ska på weekend i huvudstaden och måste avhandla hela bekantskapskretsen. Så denna resa jag nu gjort bokade jag i motsatsen, vagn 7, minsta vagnen på x2000s andraklass.

Det är ingen ovanlig syn som möter mig på perrongen i Malmö. Många av medresenärerna har precis anlänt i sitt eventuella nya hemland och det är inte mycket packning med. Det är inte helt lätt att navigera enligt SJs biljetter men det finns perrongvärdar och volontärer som kan hjälpa till. När alla kommit på plats och tåget rullar ut inser jag att jag är enda svensk i vagnen. Och att min granne, en kvinna i min egen ålder, i sätet bredvid tittar nyfiket på mig. Och kanske är det för att jag inte har några dömande landsmän i närheten, eller för att jag fortfarande är rasande över det nya påbudet om gränskontroll men jag lägger av mig min svenska blyghet och öppnar upp för konversation.

Till en början går det ”sådär”. Två av männen som är med är duktiga på engelska, men efter en stund har kvinnorna så många frågor och jag märker att de är otåliga på översättning så jag drar fram datorn och kör igång translate.

Jag frågar om de vill prata om sin resa hit, men de tittar mest frågande på mig och svara att de hellre vill veta ALLT om Sverige. Och så kör vi igång, allt mellan himmel och jord och jag svara efter bästa förmåga. Sen går jag och köper kaffe och engagerar tågpersonalen som bärhjälp. 20 koppar kaffe och 10 festis, nått ska jag ha mina SJ-poäng till.

När jag kommer tillbaka ser jag att en att de två kvinnorna som är med läser Kupé och pratar om det väldigt blonda lilla svenska barnet som är med i en annons. Och så skriver de dagens roligaste fråga:

”Föds alla barn i Sverige med blont hår?”

Jag svar att de inte gör det. Jag föddes själv med en mörk kalufs (även om den senare blev mer av en råttfärgad ton och nu mest är den färg som min frisör och jag roar oss med). De tror mig inte riktigt och eftersom det precis var fars dag och jag postat bild på mig själv som bebis tillsammans med min farfar visar jag upp denna bilden i telefonen.

”Du ser ju ut som vi”, skriver kvinnan.

”Ja, det är för att vi är lika, alla vi människor”, svara jag.

Och sen skrattar vi, spelar lite musik och dricker vårt kaffe. Jag förklarar att kaffet är godare i verkligheten, hur konceptet fika fungerar och att vi gillar kanelbullar.

Dessa 30 personer som delar vagn 7 med mig har i princip ingenting med sig, de har lämnat sina liv och allt bakom sig. Men de är fulla med hopp, varma och öppna, bara jag vågade vara öppen själv.

Jag är nu inte så naiv så att jag tror att alla människor är goda, men jag tror på att om vi har utgångspunkten att vi är lika och vill varandra väl kommer vi inse att majoriteten av oss är det. Jag kan idag ärligt säga att mina egna fördomar också kommit på skam. Jag var rädd för att ta kontakt för att jag inte ville ”störa” människor som gått igenom ett stort trauma. Och allt de vill är att bli störda. Om en timme vinkar vi hejdå på Stockholm Central där jag vet att mina nya kompisar kommer att tas om hand av fler fantastiska volontärer, men vi har lagt till varandra på Facebook, jag och min granne, så att vi kan fortsätta att skicka musik till varandra och hon kan få fortsätta att fråga om allt som verkar obegripligt i hennes nya hemland. Hon är för övrigt lågstadielärare och henne man är rektor. Tror de kan lära våra barn massor av viktiga saker om ett par år.

Inför vagn 7 är vi alla lika, och jag ska aldrig mer åka förstaklass på tåget.

Ps! Jag har av respekt för individen inte valt att varken namnge eller publicera bilder på personerna i detta inlägg Ds!

* Bilden är lånad av Teater Sörmland och dess föreställning Välkommen till Sverige

Hej författare – jag tror vi måste prata

wishful-drinking-1024*

En av tre svenskar har som dröm att skriva och ge ut en bok, flera av dem drömmer om att kunna titulera sig författare (ja, det här är dock en helt annan diskussion, vi utgår ifrån att har du skrivit och fått din bok publicerad är du författare). Med nya publiceringsmöjligheter och en föränderlig förlagsvärld öka antalet författare nästan lavinartat. Trots att branschen är i kris, trots att bokhandeln hotas av nerläggningar, trots att det mediala utrymmet krymper, trots att varningsklockor klämtar om svikande läsintresse.

Att skriva en bok kan både vara svårt och lätt – låt oss inte trassla in oss i alla varianter här. Att hitta en duktig förläggare, redaktör, korrekturläsare, sättare och omslagsmakare är ganska lätt. Branschen är i kris, de stora husen har sagt upp folk och ALLA frilansar, ofta för kaffepengar. (Detta är för övrigt en annan diskussion, herregud, vi måste börja betala alla fantastiska och hårt arbetande förlagsmänniskor bättre, men det är många som ska dela på kakan och kunderna vill INTE ha högre bokpriser).

Att trycka boken, det är idag kanske lättast av allt, klick klick klick och så står där snart en pall på din uppfart.

Men det är nu det börjar bli svårt. För nu kommer vi till det vi måste prata om. Marknadsföring och försäljning. Och förväntningar…

Först, låt oss klarlägga att det är skillnad på marknadsföring och försäljning, det är också skillnad på marknadsföring, PR och försäljning.

Marknadsföring är när boken på olika sätt annonseras, ibland på betald plats, ibland på gratis dito. Digitalt eller i tryckt media. Kan också vara när en författare i olika sammanhang pratar om boken, var den går att köpa och till vilket pris. Det är också marknadsföring när förlag uppmärksammar sina böcker i sociala medier med köplänkar, eller skickar ut nyhetsbrev till läsare eller bokhandel. All tunnelbanereklam, banners på nätet och annonser i Svensk Bokhandel, det är marknadsföring.

PR är all obetald publicitet som författaren och eller boken får. Recensioner är tex PR, morgonsoffa hos TV4 är PR och Svensk bokhandels debutantporträtt är det också. Allt som bokbloggare skriver och bidrar med i form av boktips och annat, PR. Detta är masterclass när det kommer till yrken. En duktig PR Queen lyckas utan att själv synas. Och här är det trångt om saligheten. Världens bästa egoboost för författaren, men man ska veta att en TV-soffa inte säljer så många böcker som man kan tro. Inte heller en recension, inte ens i DN Boklördag.

Försäljning är när boken säljs in och ur olika kanaler (thank you Captain Obvious). När författaren är med på mässor, signerar i bokhandeln och när förlagen åker på säljmöten och träffar bokhandlare etc. Alla typer av rabattkampanjer är också försäljning.

Och så finns det aktiviteter som är alla tre: Releasfesten är tex både PR (om där kommer media/bloggare), marknadsföring (om det instagrammas och facebookas friskt från besökarna) och försäljning (eftersom varje vettig författare inte skänker bort sina böcker till nära och kära utan säljer dem). Samma sak kan man säga om Bokmässan, om författarevents i bokhandeln och om bokprat på bibliotek i lite olika utsträckning.

Är vi alla med på noterna nu?

Då så, då skulle jag vilja prata om vad som är en rimlig förväntning på den delen av förlagssamarbetet som rör marknadsföring, pr och försäljning. För här har vi ett allvarligt problem kära författare. Det är här hoppet och drömmarna krasar till marken när champagnen slutat bubbla och chipssmulorna dammat bort. För det första är det ordet samarbete som vi bör hänga upp oss på. Oavsett utgivningsform är det nämligen så att författaren måste vara högst delaktig, att vara en blyg viol på sin kammare kommer inte sälja några mängder med böcker. Inte när floden av konkurrenter/kollegor bara ter sig stridare och strömmare. Med det sagt måste inte alla som skriver vara med i Let’s Dance för att lyckas, men att vara synlig på rätt arena med rätt budskap är viktigt. Och här ska förlaget finnas för rådgivning och handhålling, som dörröppnare och som bollplank. Men din förläggare, eller din PR-musa kan inte göra jobbet åt dig. Du måste fortfarande kunna stå för och bakom din bok, själv.

Det andra är att några luftslott måste sprängas (för att parafrasera den hänlidne Stieg, vars hela första upplaga kom i retur innan succén först blev ett faktum efter hans död, sjukt bra PR, men inte en given, nota bene). Uppskattningsvis: I dag är det mellan 10-15 svenska författare som kan leva uteslutande på sitt författarskap. Faktum. Alla andra har en varierande mängd annat jobb vid sidan av. En ”normal” försäljning av en debuterande skönlitterär författare ligger på mellan 500-800 exemplar. Innan tex Egenmäktigt förfarande gick och vann August hade den sålt cirka 800 ex inbundet. Att få EN recension i media är en bedrift då det idag finns cirka 10 redaktioner som recenserar kvar. Att få fler än FEM bloggrecensioner är en succé. 1 på 30 hamnar i tv-soffa, 8 av 10 av dem är kändisar eller har skrivit en fackbok om något angeläget ämne. Det kommer ut cirka 9000 titlar om året i Sverige, bokhandeln tar in cirka 6000. Att bokhandeln tar in en upplaga på över 1000 ex (utan sjukt stor rabatt eller andra perks alt att författaren tillhör en av de 10-15 som jag nämnde ovan) händer 1 gång på 100. En normal inköpsupplaga ligger mellan 100-300 ex, ibland som ”lite” som 42, ibland som ”mycket” som 500. Att över hälften sedan kan komma i retur är tyvärr en krass verklighet som varken förlagen eller författarna egentligen vill ha. Men så ser spelreglerna ut, 2015. Allt man ser på sociala medier är inte nödvändigtvis sant. Precis som folk gillar att matskryta och tagga #lifeisgood så gillar moderna författare att boosta om sin framgång. Inget fel med det, men man ska komma ihåg att allt som är böcker inte är guld. Bara för att man har 1000 fans på facebook säljer man inte böcker. Du blir inte RIK på att skriva böcker. Monetärt. Däremot rik på upplevelser och utmaningar och du blir en del av en skara som brukar ha jäkligt kul tillsammans i baren på Park.

Det tredje är att inget kommer gratis och inget händer av en slump. Om du som författare blir uppringd av en journalist ligger det säkert ett gediget slit från förlaget bakom, men journalisten tycker det är omständligt att gå via förlaget och hoppar gärna över det. Och jag gissar att du ofta tycker att det bara är du som gjort allt jobb, bra – då har jag lyckats, fokus skall nämligen vara på dig, inte på förlaget.

Och ibland blir det bara tyst. Det beror inte på att du är dålig, på att boken du skrivit suger, eller att ditt förlag åkt till Ibiza för alla dina pengar. Ibland träffar man bara fel. Och om du tänker efter, så var det kanske inte HELT tyst. Något hände där allt, kanske inte bara så mycket och så länge som du hade hoppats. Det är helt okej att vara besviken. Sannolikt är förlaget lika besviket som du. Och då kan du välja att dra täcket över huvudet och ge upp din dröm (fråga författaren till Strindbergs stjärna) eller så kan du ge dig fan på att skapa noice själv, eller så kan du skylla i från dig på förlaget – med de eventuella konsekvenser som sådant kan få. Du är inte den första, och sannerligen inte den sista som kommer göra detta.

Och vi då, förlagen, måste inte vi också rannsaka oss? Oh hell yes, det måste vi. För vad vi gör är att vi är mästare på att bygga upp luftslotten vi också. I antagningsfasen är vi mästare på att spä på och heja på. Under produktionsfasen pratar vi bara om alla möjligheter som ännu står för dörren. Och när vi släpper ut boken på marknaden boostar vi som aldrig förr. På releasfesten är det vi som hyllar och hurrar. För sanningen är att vi också sitter med en viss nervositet, varje gång (fatta att det ibland är 50 ggr på ett år!). För om vi visste vad som var en garanterad hit och vad som alla kommer att älska, hylla och köpa, ja då skulle inte vi sitta här, då skulle vi ringa några samtal från våra lyxjakter i Ibiza. Men vi måste bli bättre på att vara ärliga, hela vägen. Även om det är svårt att se den gnistrande glöden i debutantens öga falna något.

För varför gör vi det här om det är så jäkla hopplöst? För att vi brinner – precis som ni – och för att vi tillsammans får lov att vara del av den galna karusell som en bokutgivning innebär.

Sugen på att läs mer om det här och mycket annat gällande bokmarknadsföring? Misströsta inte här finns boken: Läs mig!

*Bilden är lånad från omslaget till Carry Fishers bok Wishful drinking

Om pojkar – och cigaretter

770117_350_551

För snart 5 år sedan skrev jag en examensuppsats på temat om marknadsföring av böcker där en av de nu mer legendariska rubrikerna löd: ”En bok är inte en cigarett, en bok är en pojkvän”. Det hela handlade om marknadsföringsteorier, varumärken och kommunikation. Men vad rubriken också syftar till är hur vi ser på böcker och deras kulturella kapital. Fundera på det, att läsa en bok, oavsett om du läser ut den eller ej, är en emotionell investering. På gott och på ont. Det finns ingen ljuvligare än att förlora sig i en riktigt bra text. Det finns inget som tarvar så mycket motstånd som att plocka upp en bok, som bara med sin fysiska tyngd avskräcker.

Det talas med bekymrade röster om att barn inte läser. Att kulturbärarna för en tynande tillvaro när kulturtanterna och kulturgubbarna bli allt äldre, skruttigare och framför allt dör bort fylls inte deras platser av de yngre generationerna. De vill hellre spela Candy Crush, ta selfies och twittra…eller? Och när ska e-boken ta fast nån gång?

Jag tror att vi måste backa bandet och titta på vad vi själva lägger för värderingar i böcker och läsning. Och ställa oss frågan varför det är så mycket svårare att motivera pojkar att läsa än flickor?

För ett par veckor sedan startades tråden om ”de förlorade pojkarna” där olika skribenter debatterade runt att svensk skola förlorat en hel generation unga killar när allt fokus hamnat på tjejerna. Hänger det här ihop?

För allt börjar med läsning, det är genom böcker och texter som man kan få kunskap. Och kunskap är som bekant makt. Men egentligen spelar det inte så stor roll vad man läser. Det viktigaste är att man gör det. Och precis som att lösningen på jämnställdhetsknuten i samhället ligger i hur vi värderar olika yrken, roller och egenskaper ligger lösningen i de sjunkande antalet bokslukare i att vi lägger kulturella värderingar i vad barn och unga läser.

Att läsa serie är också att läsa. Att läsa långa spelinstruktioner för att lösa uppdrag på nätet är också att läsa. Att knarka wikipedia är definitivt att läsa och skaffa sig kunskap. Så om vi lägger undan de hornbågade finkulturglasögonen för ett ögonblick och lyfter näsan över kanten på vårt tummade ex av Röda rummet (helsike vad trist den boken är) så kanske vi skulle upptäcka att unga visst läser. Och hittar de bara böcker och texter de är tillräckligt lockade av så kommer de att läsa.

Ett närstående exempel från mitt eget liv är den (då) unge mannen som när vi lärde känna varandra erkände att det där med läsning inte riktigt var hans grej. Eftersom jag jobbar med det jag gör kunde jag inte låt bli att anta utmaningen och efter en chockterapeutisk upplevelse som involverade zombiepoesi i Gamla stan och en magisk uppsättning av Strindbergs Spöksonaten (helsike vad bra den pjäsen är) så har han nu plöjt just den gode Augusts samlade verk och kan verkligen kalla sig själv beläst. Det har berikat hans eget språk och han skriver nu dessutom själv.

Visst låter det lätt? Självklart är det här inte lätt! Men min fasta uppmaning är att vi kulturpretton släpper sargen en liten stund och uppmuntrar all form av läsning vi stöter på. Det är vårt förbaskade ansvar!