Teaterns tynande tillvaro

IMG_0308

Den gångna veckan kunde man läsa i lokalbladet att Krapperupsteatern precis som många andra teaterverksamheter har svårt att få verksamheten att gå ihop utan stöd från Kulturrådet och att Kulturrådet nu ännu en gång inte beviljat några pengar.

Teatern, som är mest känd för sina magiska sommaruppsättningar av Shakespearsverk utomhus, har en unik verksamhet där man blandar proffs och amatörer, bedriver sommarteaterläger och ger de gamla klassikerna nytt liv i vågade tolkningar. I somras spelade man Romeo och Julia – i centrala Höganäs – med två kvinnor i huvudrollerna och med de rivaliserade familjerna tolkade vi bästa chavtasticstil. Över 3000 personer såg den uppsättningen, inklusive undertecknad och den kvalar in på topplistan över stora teaterupplevelser jämte samma teaters En midsommarnattsdröm och Den kaukasiska kritcirkeln. Så frågan är är tudelad: varför satsar inte Kulturrådet och varför går det inte att få lönsamhet i verksamheten utan bidragsstöd?

För det här är bara ett exempel. Jag skulle drista mig till att säga att nästan samtliga fria teatrar och teatergrupper är beroende av bidrag på ett eller annat sätt. Går det inte att få ekonomi i uppsättningarna utan att det för den delen skull uteslutande skulle vara av de minimalistiska figurantslaget som var så populärt på 90-talet (låt oss slippa dem tack)?

När Linda Skugge tog över som teaterdirektör på Martina Montelius Teater Brunnsgatan fyra var hennes huvuduppgift, som kulturentreprenör, att skapa lönsamhet i bygget och satte därför en plan för att hyra ut lokalen till externa event och aktörer under de tider som det inte pågick föreställning. Ett tämligen lyckat koncept eftersom det samtidigt skapar uppmärksamhet för teaterns verksamhet hos personer som normalt kanske inte hade hittat dit etc. Men trots detta är det svårt att få det hela lönsamt och teatern söker kulturstöd fortfarande. Trots att man under Skugge/Montelius ledning producerat riktiga publiksuccéer som Vita kränkta män med Lo Kaupi, Den inbillade sjuke med Torsten Flink och Född ond med Johannes Brost och Ewa Fröling, och måndagstalkshowen med först Thomas Andersson Wij och nu Hanna Fahl i samtal med kända svenskar – ett #Värvet live om man så vill.

Låt oss räkna. Teatern tar cirka 90 personer, om alla betalade 100 kr per biljett är det 9000 kr/kväll och så kör man 10 kvällar det är 90 000kr. Nu ska jag vara snabb att säga att jag inte var den minsta insikt i teaterekonomi. Men i min värld, bokvärlden, brukar 100 000kr vara ett riktpris för ett projekt som ska gå ihop sig. Är det möjligt att sätta en föreställningsbudget utifrån publikkapaciteten? Eller skulle detta allt för hårt begränsa det fria uttrycket?

Och det leder mig vidare till nästa fråga: Vad är vi som publik villig att betala för teater? 100 kr är ganska lite. Det är mindre än de flesta lägger på en biobiljett idag. 200 kr? Det är fortfarande mindre än de flesta lägger på en konsertbiljett. Varför ska finkulturen alltid vara så svårkapitaliserad? Speciellt när de som gärna tillskrivs som de finkulturella uttryckens beskyddare tillhör Bourdieus över pianoklass, och därför borde ha råd att lägga pengar på dessa nöjen. Jag får inte ihop detta! Är underlaget för skralt?

Så, till nästa vecka mina kära kulturlovers ser vi till att boka in valfritt teaterbesök och sedan instagrammar vi för allt vad tygeln håller – okej? Okej!

Ps! Krapperupsteatern – om ni läser det här – sätt igång en crowdfund illa kvickt, jag tycker det är en bra idé Ds!

Annonser

Om pojkar – och cigaretter

770117_350_551

För snart 5 år sedan skrev jag en examensuppsats på temat om marknadsföring av böcker där en av de nu mer legendariska rubrikerna löd: ”En bok är inte en cigarett, en bok är en pojkvän”. Det hela handlade om marknadsföringsteorier, varumärken och kommunikation. Men vad rubriken också syftar till är hur vi ser på böcker och deras kulturella kapital. Fundera på det, att läsa en bok, oavsett om du läser ut den eller ej, är en emotionell investering. På gott och på ont. Det finns ingen ljuvligare än att förlora sig i en riktigt bra text. Det finns inget som tarvar så mycket motstånd som att plocka upp en bok, som bara med sin fysiska tyngd avskräcker.

Det talas med bekymrade röster om att barn inte läser. Att kulturbärarna för en tynande tillvaro när kulturtanterna och kulturgubbarna bli allt äldre, skruttigare och framför allt dör bort fylls inte deras platser av de yngre generationerna. De vill hellre spela Candy Crush, ta selfies och twittra…eller? Och när ska e-boken ta fast nån gång?

Jag tror att vi måste backa bandet och titta på vad vi själva lägger för värderingar i böcker och läsning. Och ställa oss frågan varför det är så mycket svårare att motivera pojkar att läsa än flickor?

För ett par veckor sedan startades tråden om ”de förlorade pojkarna” där olika skribenter debatterade runt att svensk skola förlorat en hel generation unga killar när allt fokus hamnat på tjejerna. Hänger det här ihop?

För allt börjar med läsning, det är genom böcker och texter som man kan få kunskap. Och kunskap är som bekant makt. Men egentligen spelar det inte så stor roll vad man läser. Det viktigaste är att man gör det. Och precis som att lösningen på jämnställdhetsknuten i samhället ligger i hur vi värderar olika yrken, roller och egenskaper ligger lösningen i de sjunkande antalet bokslukare i att vi lägger kulturella värderingar i vad barn och unga läser.

Att läsa serie är också att läsa. Att läsa långa spelinstruktioner för att lösa uppdrag på nätet är också att läsa. Att knarka wikipedia är definitivt att läsa och skaffa sig kunskap. Så om vi lägger undan de hornbågade finkulturglasögonen för ett ögonblick och lyfter näsan över kanten på vårt tummade ex av Röda rummet (helsike vad trist den boken är) så kanske vi skulle upptäcka att unga visst läser. Och hittar de bara böcker och texter de är tillräckligt lockade av så kommer de att läsa.

Ett närstående exempel från mitt eget liv är den (då) unge mannen som när vi lärde känna varandra erkände att det där med läsning inte riktigt var hans grej. Eftersom jag jobbar med det jag gör kunde jag inte låt bli att anta utmaningen och efter en chockterapeutisk upplevelse som involverade zombiepoesi i Gamla stan och en magisk uppsättning av Strindbergs Spöksonaten (helsike vad bra den pjäsen är) så har han nu plöjt just den gode Augusts samlade verk och kan verkligen kalla sig själv beläst. Det har berikat hans eget språk och han skriver nu dessutom själv.

Visst låter det lätt? Självklart är det här inte lätt! Men min fasta uppmaning är att vi kulturpretton släpper sargen en liten stund och uppmuntrar all form av läsning vi stöter på. Det är vårt förbaskade ansvar!