Samtidigt i Lund?

image-kulturen-i-lund-0

Bild: Enjoy Sweden

Så sent som i december förra året braskade Sydsvenskan med rubriken ”Konsthallen i Lund kan läggas ner” efter ett beslut i Kultur- och fritidsnämnden om rekonstruktion och modernisering. Och idag avslöjas att samma förvaltning vill minska stödet till Filmhuset Kino. Kulturen i Lund lever en minst sagt tynande tillvaro. Men så har det inte alltid sett ut – så varför inte spekulera i var, när och varför det spårat ur för ett av Skånes starkaste kulturfästen.

Enkelt uttryckt; Lunds kulturdöd är en direkt konsekvens av att Malmö, Helsingborg och Landskrona blomstrat. Och bron till Köpenhamn, så klart. Regionen är inte större än så. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många kulturbärare i omlopp.

Men i slutet av 1980-talet och under hela 90-talet var Lund kulturmeckat. När bron inte fanns och det var en ansträngning att ta sig till Köpenhamn (nå, något krångligare än det är just i skrivande stund i alla fall, om än marginellt) och Malmö var en industristad med ”nöjespalats”och DDR-liknande resturangliv med Kronprinsen, plankstek på Mando och Orvars korvar. Helsingborg mest var en badort med nattklubbar Rocktågsspelningar på Sofiero, tura och billig dansk öl och Landskrona…ja, låt oss inte ens öppna den Pandora-asken. Då hade Lund Kulturnatten, Mejeriet som både levererade stora artister (i och för sig tack vare ett gynnsamt samarbete med KB i Malmö och The Tivoli i Helsingborg) och gragebandstävlingar för alla kranskommunernas långhåriga grungekillar och flanellskjortstjejer, en konsthall med inspirerande och provokativa utställningar, en teaterscen både för aspirerande amatörer och proffs. Och Filmhuset Kino med bioklubb som var alla Kieślowski-fansens våta dröm.

 Sedan hände en rad förändringar som gjorde att fokus skiftade från Lund:

2000: Möjligheten att ta sig till Köpenhamn och se världsartister ökade drastiskt tack vare öppnande av Öresundsbron och tåg som gick/går hela natten. Det blev inte lika intressant för internationella artister att förlägga spelningar i Skåne, även om Lady Gaga chockade alla med en spelning på Malmö Arena 2010 och det ibland fortfarande är omöjligt att ta sig hem från Köpenhamn till Malmö mitt i natten efter en konsert. Men detta är mer undantag än regler. Och det här med att spela i garageband slutade vara coolt när DJ-scenen var ett faktum. Att KB i Malmö överlevt hänger ihop med att man satsat på att vara rockklubb och förlägga klubbspelningar – precis som Tivoli i Helsingborg. Men Mejeriet tappade tempo. Och lever nu på konstgjord andning.

2001: Göran Stangertz tog över som teaterchef på Helsingborgs Stadsteater och lockade duktiga skådespelare och kända regissörer.  Vilket gjorde att Helsingborg även blev ett starkt teaterfäste. Amatörteaterscenen utvecklades genom Krapperupteaterns sommarteatrar under ledning av Marta Westin och i kombination med en av regionens bästa Konserthus och arvet efter Nils Poppe som Eva Rydberg allt jämnt förvaltar på Fredriksdal ligger Sundets pärla ganska säkert i sitt snäckskal.

2009: Moderna museet öppnar i gamla Gasverket i Malmö och har sedan dessa helt tagit över de konstutställningar som tidigare var vigda åt Konsthallen i Lund. Någon närmre analys känns överflödig – helt enkelt.

2012: Landskrona ger sig in i matchen på riktigt när man för första gången arrangerar Fotofestivalen och som förra året var större, bredare och mer internationell än någonsin. Till detta har man axlat Kulturnattsmanteln med fokus på lokala förmågor inom alla konstformer. I Landskrona skapades det indiefilm och Öresundsteatern, med liten fast ensamble, kan satsa på fri teater och lyckade gästspel. Kulturnämnden i Landskrona gick 421 000 kronor plus 2015. Och Pandoras ask har förvandlats till ett ymnighetshorn under fast och tydlig ledning.
2015: I Malmö öppnades Nya Panora via Folkets bio samt Bar Deco på Spegeln. Två oberoende biografer med kvalité och kontinentalt utbud. När Kino i Lund drar ner…
Helt enkelt – Lund är för litet och för provinsiellt för att kunna mäta sig – samtidigt som de kulturpolitiska krafterna har velat satsa ”folkligt”, kanske för att väga upp all kritik mot det ”studentikosa”, som ju ständigt är Lunds ok. Så man har lagt ner Kulturnatten till förmån för Kulturkalaset (jmf vilken langososande Rix FM-skränig ”stadsfestival” som helst) och så Humorfestivalen. Som på alla sätt är lyckad och rimlig med tanke på vilken plantskola Lund ändå är och har varit för humorsverige.
Men faktum kvarstår – aldrig blir det som Kulturnatten 1995 – när jag drack mitt första glas billigt vernissagevin i en källare bakom Domkyrkan, Brainpool spelade på Mejeriet och Hamlet sattes upp av en figurantensamble på Lunds nya studentteater…
060522-007
Annonser

Inför vagn 7 är vi alla lika

hqdefault

*

Nu kommer ett inlägg med kanske en alternativ tolkning av ordet kultur, men jag hoppas att ni vill följa med mig på denna personliga resa.

Jag brukar åka till Stockholm med tåg. Jag gillar tåg och jag gillar att få 4,5 h att jobba inför en vistelse med mycket lite skärmtid. Jag brukar också boka förstaklass för att kunna jobba ”ostört”. Anledningen till citationstecknen här är för att man alltid, alltid blir störd av någon kostymmänniska som pratar högt i telefon om nån ”viktig” leverans eller tanter som ska på weekend i huvudstaden och måste avhandla hela bekantskapskretsen. Så denna resa jag nu gjort bokade jag i motsatsen, vagn 7, minsta vagnen på x2000s andraklass.

Det är ingen ovanlig syn som möter mig på perrongen i Malmö. Många av medresenärerna har precis anlänt i sitt eventuella nya hemland och det är inte mycket packning med. Det är inte helt lätt att navigera enligt SJs biljetter men det finns perrongvärdar och volontärer som kan hjälpa till. När alla kommit på plats och tåget rullar ut inser jag att jag är enda svensk i vagnen. Och att min granne, en kvinna i min egen ålder, i sätet bredvid tittar nyfiket på mig. Och kanske är det för att jag inte har några dömande landsmän i närheten, eller för att jag fortfarande är rasande över det nya påbudet om gränskontroll men jag lägger av mig min svenska blyghet och öppnar upp för konversation.

Till en början går det ”sådär”. Två av männen som är med är duktiga på engelska, men efter en stund har kvinnorna så många frågor och jag märker att de är otåliga på översättning så jag drar fram datorn och kör igång translate.

Jag frågar om de vill prata om sin resa hit, men de tittar mest frågande på mig och svara att de hellre vill veta ALLT om Sverige. Och så kör vi igång, allt mellan himmel och jord och jag svara efter bästa förmåga. Sen går jag och köper kaffe och engagerar tågpersonalen som bärhjälp. 20 koppar kaffe och 10 festis, nått ska jag ha mina SJ-poäng till.

När jag kommer tillbaka ser jag att en att de två kvinnorna som är med läser Kupé och pratar om det väldigt blonda lilla svenska barnet som är med i en annons. Och så skriver de dagens roligaste fråga:

”Föds alla barn i Sverige med blont hår?”

Jag svar att de inte gör det. Jag föddes själv med en mörk kalufs (även om den senare blev mer av en råttfärgad ton och nu mest är den färg som min frisör och jag roar oss med). De tror mig inte riktigt och eftersom det precis var fars dag och jag postat bild på mig själv som bebis tillsammans med min farfar visar jag upp denna bilden i telefonen.

”Du ser ju ut som vi”, skriver kvinnan.

”Ja, det är för att vi är lika, alla vi människor”, svara jag.

Och sen skrattar vi, spelar lite musik och dricker vårt kaffe. Jag förklarar att kaffet är godare i verkligheten, hur konceptet fika fungerar och att vi gillar kanelbullar.

Dessa 30 personer som delar vagn 7 med mig har i princip ingenting med sig, de har lämnat sina liv och allt bakom sig. Men de är fulla med hopp, varma och öppna, bara jag vågade vara öppen själv.

Jag är nu inte så naiv så att jag tror att alla människor är goda, men jag tror på att om vi har utgångspunkten att vi är lika och vill varandra väl kommer vi inse att majoriteten av oss är det. Jag kan idag ärligt säga att mina egna fördomar också kommit på skam. Jag var rädd för att ta kontakt för att jag inte ville ”störa” människor som gått igenom ett stort trauma. Och allt de vill är att bli störda. Om en timme vinkar vi hejdå på Stockholm Central där jag vet att mina nya kompisar kommer att tas om hand av fler fantastiska volontärer, men vi har lagt till varandra på Facebook, jag och min granne, så att vi kan fortsätta att skicka musik till varandra och hon kan få fortsätta att fråga om allt som verkar obegripligt i hennes nya hemland. Hon är för övrigt lågstadielärare och henne man är rektor. Tror de kan lära våra barn massor av viktiga saker om ett par år.

Inför vagn 7 är vi alla lika, och jag ska aldrig mer åka förstaklass på tåget.

Ps! Jag har av respekt för individen inte valt att varken namnge eller publicera bilder på personerna i detta inlägg Ds!

* Bilden är lånad av Teater Sörmland och dess föreställning Välkommen till Sverige

Kulturpolemik/Kulturpolitik

*Först en liten uppdatering sedan senast posten om Krapperups Sommarteater: kommunen har vänt och beviljat stöd för höstens uppsättning. Grattis! Nu följer vi den övriga crowdfundingen med stor spänning!*

60057-3x2-article620

Nu till veckans text:

I veckan som gick presenterade den nya regeringen sin budget och media svämmade över av kommentarer och många brutna vallöften.

Och den sedan tidigare kritiserade kulturministern, Miljöpartiets Alice Bah Kuhnke, tillhörde inte undantagen. Miljöpartiet gick till val med löfte om fritt inträde på museum och konsthallar – men detta vallöfte gick alltså inte att återfinna i budgeten för kommande mandatperiod. Kulturministerns kommentar i SVTs Kulturnyheterna löd ”Man kan aldrig lova något, och situationen i Sverige gör att det fanns annat som behövde prioriteras.” (fritt citerat, nota bene).

Självklart finns där alltid något annat att prioritera, men jag har ett par frågor till Kulturministern, och ett par påståenden:

För det första, det heter väl valLÖFTE av en anledning? Att man sedan, i förhandlingar, inte får igenom alla sina löften och önskemål är en annan femma. Tittar man lite snabbt på budgeten som helhet så är avsaknaden av Miljöpartiets hjärtefrågor slående. Däremot har Vänsterpartiet, som inte ens sitter i regeringen, fått igenom flera förlag. Detta kan omöjligen de som röstade rödgrön vara nöjda med? Och jag vill drista mig till att påstå att många av just Miljöpartiets väljare tycker att fria inträden är en prioritet om än inte en avgörande valfråga kanske.

För det andra, om jobbskapande åtgärder är prio, varför skulle inte gratis inträden vara ett led i detta? Gratis inträden borde leda till fler besökare, fler besökare kräver mer personal och kanske till och med nya arbetsuppgifter, skulle man kunna argumentera. Eller anser regeringen att det endast är satsning på ”riktiga” jobb som gäller. Som vanligt tycker man kanske inte att kulturjobb är riktiga? Sist jag kollade var just kulturarbetande ungdom en av de grupper som befinner sig långt bort från den berömda ”arbetsmarknaden” (som numera mer borde kallas ”arbetsträsklandet” om ni frågar mig).

För det tredje, vilka konkreta kulturpolitiska satsningar går att återfinna i budgeten? Inga – om du frågar mig. Motbevisa mig gärna! Vi kommer alltså att ha fyra år av kulturvakuum? Det känns ju kul…

”Vi satsar en kvarts miljard på kulturpolitiken” säger kulturminister Alice Bah Kunke (MP) till Kulturnyheterna. Men på vad? Det som presenteras här är långt i från konkret.

Viktigt att notera: jag personligen tycker inte att just gratis inträden på museum och konsthall är ett BRA förslag. En av (många) anledningar till att jag alltså inte röstade på Miljöpartiet i valet. Så vad gnäller jag om? Kanske det faktum att jag tycker det är erbarmligt att kulturen åter igen är bortprioriterad, till om med av dem som anser sig vara dess främsta förespråkare. Det utarmar kulturlandskapet, samhället i stort och kommer leda till ett sällan skådat kulturmörker.