*Disclaimer: en del av denna text kommer att handla om en bok, en författare och en redaktör som jag arbetar med i min yrkesverksamma roll, jag vill därför vara tydlig med att jag till viss del är part i målet*
Så länge det har givits ut böcker har det funnits recensenter. Personer som läser och publikt kommer med sitt omdöme och texten (och allt som oftast författaren, och allt oftare förlaget/redaktören/formgivaren/pr-maskinen etc). Och i alla tider har det stormat när litteraturkritiker och recensenter har sågat texter och författare – givet exempel här: Strindberg. Att få hyllande recensioner är alla författares dröm, att bli sågad allas mardröm (där det egentligen är heltystnaden som är värre – varsågoda alla mina författare, nu sådde jag kanske ett nytt ångestfrö). Men det ingår i själva uppgörelsen, ger du ut en bok kommer folk att tycka saker om den, olika saker, och i bästa fall kommer de som älskar den att berätta det för alla och de som inte älskar den tyst gå vidare med sina liv.
På senare år har dock recensenternas makt över vad som blir försäljningssucéer eller ej minskat drastiskt. Och för ett par veckor sedan modererade jag en panel under Litteraturrundan just på detta ämne där både de mer traditionella kritikerna och bokbloggarna var eniga om rollens förändring. Idag påverkar snarare mängden exponering än varje enskild recension. Precis som med allt annat i det ständigt uppväxlande flödet.
Men, det finns också en trend att man som recensent plockar in andra aspekter av bokens tillkomst i sin bedömning, och det är här det börjar bli klurigt. Låt mig nu dra det aktuella exemplet:
Min författares romandebut som en av våra grymma redaktörer har redigerat blir sågad på en litteratursite av en recensent som menar att författarens val av förlag gör att boken och texten inte når sin fulla potential. Egentligen handlar alltså recensionen om att recensenten ställer sig kritisk till förlagets utförda uppdrag, och menar att det är förlagets utgivningsmodell (hybridförlag*) som är den största boven i dramat.
Problemet för mig här bli att det egentligen inte finns någon skillnad på hur redaktören hos hybridförlaget och det mer traditionella förlaget arbetar. Ansvaret för texten och dess utformning – slutprodukten – har dessutom författaren alltid sista ordet om, oavsett utgivningsform.
Men låt oss borra lite djupare i detta och lyfta fram skillnaderna: På ett traditionellt förlag står förlaget för hela risken och erhåller sådeles den större delen av vinsten på boken. Det borde borga för ett starkt förlagsincitament att boken blir så ”bra” som möjligt, det vill säga redigerad och korrekturläst till sin fulla potential (notera dock att det ännu till dags dato inte getts ut en enda bok som varit 100% korrfri så kan vi släppa den elitistiska OCD-tanken nu?). Man har bara råd med ett visst antal utgivningar, urvalet blir därför smalt. Använder författaren en egenutgivningstjänst för att nå ut med sin bok har tjänsteföretaget inget incitament i försäljningen och jobbar därmed endast med ett ”nöjd kund”-perspektiv. Man kan ge ut precis vad som helst, urvalet Mitt emellan dessa två ligger alltså hybridförlagen – där både författaren och förlaget bör ha lika stort intresse av att slutprodukten är så bra som det bara är möjligt och därmed också kommer sälja med bästa förmåga. Så här förenklat låter ju det sistnämnda som en klassisk win/win. Och jag skulle fara med osanning om jag sa att jag inte håller med om att det upplägget ger strålande möjligheter – för rätt författare och rätt böcker.
Vad recensenten i det aktuella fallet bortser ifrån, troligtvis för att hon inte känner till exakt just detta hybridförlags upplägg och hur vi jobbar, är väldigt likt det traditionella förlagen i själva produktionsfasen. Skillnaden är att hybridförlaget lägger till ett par andra bedömningskriterier i utgivningsurvalet, eftersom varje bok/projekt hos oss skall bära sin egen ekonomi, till skillnad från de traditionella där det i dag i princip är 2 utgivningar som bär ekonomin för 10 (vad jag brukar kalla för ”gungor&karuseller-upplägg”). Eftersom det hos oss finns en investering som skall tjänas in och återbetalas innan vi som förlag får del av vinsten ligger det i hela förlagets intresse att ge ut bra böcker och kommersiella böcker. För att stärka detta incitament ännu mer har vi dessutom ett royaltyupplägg även för redaktörer och formgivare – två nyckelroller i produktionen.
I flera olika forum har just denna recension diskuterats och den aktuella redaktören har fått chans att komma till tals där hon på ett strålande sätt, tycker jag, förklara sin syn på det hela. Nu kan jag tyvärr inte länka då gruppen är sluten, men summerat tar hon till sig av kritiken som en yrkeserfarenhet och förklara hur arbetet med den aktuella boken gått till samt hänvisar till pudelns kärna: det handlar om tycke och smak! Boken har fått fina mottagande från andra recensenter:
Recension från Close Up som hyllar!
Jag är enig i att varje recensent har allt rätt till sin åsikt, både om boken, texten, författaren, redaktören och förlaget. Det finns få fulländade debutanter, jag tycker att författaren här lyckas bra med sin unika och komplexa story. Och visst är boken tjock – 500 sidor är maffigt, men vissa älskar tjocka böcker, andra inte. Personligen tycker jag att Sagan om ringen kunde nöjt sig med 1/4. Men det hänger jag inte Tolkiens redaktör för.
Som jag påpekade inledningsvis, jag hoppas ni har läst denna text med ”rätt” glasögon och haft i bakhuvudet att jag så klart är färgad av mina vardag.
Jag hoppas också att ni noterat att samtliga parter (min själv undantagen dock) själva är författare, tre olika författarskap som jag tycker ni ska spana in:
Peter Erik Du Rietz skräckromantiska Natten jag dog (Hoi förlag), Caroline L Jensens skruvade roman Demonologi för nybörjare (Kalla Kulor förlag) och skräcknovellsamlingen Rovdjur (Hoi förlag) och Ariel Held/Lina Arvidssons uppmärksammade erotiska pärla Säg inte det här till någon (Vertigo förlag).
Se, det blev plötsligt ett boktipsinlägg av hela det här.
Mycket nöje alla book-lovers, nu tar vi helg!
*Diskussionen om skillnaden mellan BUT-förlag, hybridförlag, egenutgivning och traditionella förlag kan vi utvecklat ta en annan gång.