Teaterns tynande tillvaro

Den gångna veckan kunde man läsa i lokalbladet att Krapperupsteatern precis som många andra teaterverksamheter har svårt att få verksamheten att gå ihop utan stöd från Kulturrådet och att Kulturrådet nu ännu en gång inte beviljat några pengar.

Teatern, som är mest känd för sina magiska sommaruppsättningar av Shakespearsverk utomhus, har en unik verksamhet där man blandar proffs och amatörer, bedriver sommarteaterläger och ger de gamla klassikerna nytt liv i vågade tolkningar. I somras spelade man Romeo och Julia – i centrala Höganäs – med två kvinnor i huvudrollerna och med de rivaliserade familjerna tolkade vi bästa chavtastic–stil. Över 3000 personer såg den uppsättningen, inklusive undertecknad och den kvalar in på topplistan över stora teaterupplevelser jämte samma teaters En midsommarnattsdröm och Den kaukasiska kritcirkeln. Så frågan är är tudelad: varför satsar inte Kulturrådet och varför går det inte att få lönsamhet i verksamheten utan bidragsstöd?

För det här är bara ett exempel. Jag skulle drista mig till att säga att nästan samtliga fria teatrar och teatergrupper är beroende av bidrag på ett eller annat sätt. Går det inte att få ekonomi i uppsättningarna utan att det för den delen skull uteslutande skulle vara av de minimalistiska figurantslaget som var så populärt på 90-talet (låt oss slippa dem tack)?

När Linda Skugge tog över som teaterdirektör på Martina Montelius Teater Brunnsgatan fyra var hennes huvuduppgift, som kulturentreprenör, att skapa lönsamhet i bygget och satte därför en plan för att hyra ut lokalen till externa event och aktörer under de tider som det inte pågick föreställning. Ett tämligen lyckat koncept eftersom det samtidigt skapar uppmärksamhet för teaterns verksamhet hos personer som normalt kanske inte hade hittat dit etc. Men trots detta är det svårt att få det hela lönsamt och teatern söker kulturstöd fortfarande. Trots att man under Skugge/Montelius ledning producerat riktiga publiksuccéer som Vita kränkta män med Lo Kaupi, Den inbillade sjuke med Torsten Flink och Född ond med Johannes Brost och Ewa Fröling, och måndagstalkshowen med först Thomas Andersson Wij och nu Hanna Fahl i samtal med kända svenskar – ett #Värvet live om man så vill.

Låt oss räkna. Teatern tar cirka 90 personer, om alla betalade 100 kr per biljett är det 9000 kr/kväll och så kör man 10 kvällar det är 90 000kr. Nu ska jag vara snabb att säga att jag inte var den minsta insikt i teaterekonomi. Men i min värld, bokvärlden, brukar 100 000kr vara ett riktpris för ett projekt som ska gå ihop sig. Är det möjligt att sätta en föreställningsbudget utifrån publikkapaciteten? Eller skulle detta allt för hårt begränsa det fria uttrycket?

Och det leder mig vidare till nästa fråga: Vad är vi som publik villig att betala för teater? 100 kr är ganska lite. Det är mindre än de flesta lägger på en biobiljett idag. 200 kr? Det är fortfarande mindre än de flesta lägger på en konsertbiljett. Varför ska finkulturen alltid vara så svårkapitaliserad? Speciellt när de som gärna tillskrivs som de finkulturella uttryckens beskyddare tillhör Bourdieus över pianoklass, och därför borde ha råd att lägga pengar på dessa nöjen. Jag får inte ihop detta! Är underlaget för skralt?

Så, till nästa vecka mina kära kulturlovers ser vi till att boka in valfritt teaterbesök och sedan instagrammar vi för allt vad tygeln håller – okej? Okej!

Ps! Krapperupsteatern – om ni läser det här – sätt igång en crowdfund illa kvickt, jag tycker det är en bra idé Ds!

Annons