Om pojkar – och cigaretter

För snart 5 år sedan skrev jag en examensuppsats på temat om marknadsföring av böcker där en av de nu mer legendariska rubrikerna löd: ”En bok är inte en cigarett, en bok är en pojkvän”. Det hela handlade om marknadsföringsteorier, varumärken och kommunikation. Men vad rubriken också syftar till är hur vi ser på böcker och deras kulturella kapital. Fundera på det, att läsa en bok, oavsett om du läser ut den eller ej, är en emotionell investering. På gott och på ont. Det finns ingen ljuvligare än att förlora sig i en riktigt bra text. Det finns inget som tarvar så mycket motstånd som att plocka upp en bok, som bara med sin fysiska tyngd avskräcker.

Det talas med bekymrade röster om att barn inte läser. Att kulturbärarna för en tynande tillvaro när kulturtanterna och kulturgubbarna bli allt äldre, skruttigare och framför allt dör bort fylls inte deras platser av de yngre generationerna. De vill hellre spela Candy Crush, ta selfies och twittra…eller? Och när ska e-boken ta fast nån gång?

Jag tror att vi måste backa bandet och titta på vad vi själva lägger för värderingar i böcker och läsning. Och ställa oss frågan varför det är så mycket svårare att motivera pojkar att läsa än flickor?

För ett par veckor sedan startades tråden om ”de förlorade pojkarna” där olika skribenter debatterade runt att svensk skola förlorat en hel generation unga killar när allt fokus hamnat på tjejerna. Hänger det här ihop?

För allt börjar med läsning, det är genom böcker och texter som man kan få kunskap. Och kunskap är som bekant makt. Men egentligen spelar det inte så stor roll vad man läser. Det viktigaste är att man gör det. Och precis som att lösningen på jämnställdhetsknuten i samhället ligger i hur vi värderar olika yrken, roller och egenskaper ligger lösningen i de sjunkande antalet bokslukare i att vi lägger kulturella värderingar i vad barn och unga läser.

Att läsa serie är också att läsa. Att läsa långa spelinstruktioner för att lösa uppdrag på nätet är också att läsa. Att knarka wikipedia är definitivt att läsa och skaffa sig kunskap. Så om vi lägger undan de hornbågade finkulturglasögonen för ett ögonblick och lyfter näsan över kanten på vårt tummade ex av Röda rummet (helsike vad trist den boken är) så kanske vi skulle upptäcka att unga visst läser. Och hittar de bara böcker och texter de är tillräckligt lockade av så kommer de att läsa.

Ett närstående exempel från mitt eget liv är den (då) unge mannen som när vi lärde känna varandra erkände att det där med läsning inte riktigt var hans grej. Eftersom jag jobbar med det jag gör kunde jag inte låt bli att anta utmaningen och efter en chockterapeutisk upplevelse som involverade zombiepoesi i Gamla stan och en magisk uppsättning av Strindbergs Spöksonaten (helsike vad bra den pjäsen är) så har han nu plöjt just den gode Augusts samlade verk och kan verkligen kalla sig själv beläst. Det har berikat hans eget språk och han skriver nu dessutom själv.

Visst låter det lätt? Självklart är det här inte lätt! Men min fasta uppmaning är att vi kulturpretton släpper sargen en liten stund och uppmuntrar all form av läsning vi stöter på. Det är vårt förbaskade ansvar!

Annons