Svensk Bokhandels kataloger – nere för räkning?

Vi var ett gäng (dvs några stycken inbitna SvB-katalog-läsare) som i fredags reagerade på att 2017 års upplaga av Sommaren Böcker från Svensk Bokandel var ovanligt tunn. Eller i alla fall så upplevde vi det så. Därför kunde jag, som är en något manisk samlare av gamla kataloger, inte låta bli att sätta mig ner och räkna lite på om det faktiskt stämde att innehållet verkligen krympt, eller om det bara var inbillat i en tid när mycket ställs på ända i branschen.

Jag räknade på 8 olika parametrar med följande resultat:

Antal sidor totalt i katalogen

2016: 246 sidor

2017: 226 sidor

Antal debutanter

2016: 42 stycken

2017: 48 stycken

Antal representerade författare totalt

2016: 704 stycken

2017: 696 stycken

Antal annonserande förlag

2016: 88 stycken

2017: 84 stycken

Antal sidor med förlagsannonser

2016: 155 sidor

2017: 129 sidor

Antal representerade titlar totalt

2016: 831 stycken

2017: 869 stycken

Antal sidor med övriga annonser

2016: 4 sidor

2017: 4,5 sidor

Antal sidor med reportage/redaktionell text

2016: 23 sidor

2017: 25 sidor

Ergo, man kan konstatera att 2016 års katalog innehöll 20 st fler sidor totalt och av dessa var 26 stycken fler fyllda med förlagsannonser samt hade 8 st fler författare representerade medan 2017 års katalog innehöll 6 stycken fler debutanter och hade 38 stycken fler titlar representerade.

Upplevelsen av en tunn utgåva vill jag då härleda till den upplevelse som 26 färre annonssidor/20 färre katalogsidor ger. Trots att innehållet visar på att 2017 års katalog är minst lika om inte mer digert än 2016-versionen.

Och för den som vill jämföra vilka förlag som annonserade 2016 respektive 2017 följer det här:

-2

-1

Varmt välkommen med era tankar, funderingar och idéer kring detta kära branschkollegor! Det hela var uppenbart inte så enkelt som att SvB-katalogens tid är ute…

Om att debutera…

Queen_EmmaIngolf
Fotograf: Emma Ingolf

Vad har bloggerskan Kissie, friidrottaren Carolina Klüft och mediepersonligheten Kakan Hermansson gemensamt – med mig?

Vi är alla bokdebutanter hösten 2016 och det är alldeles runt hörnet. Som debutant får man dessutom den äran att breda ut sig i branschtidningskatalogen Svensk Bokhandel med ett porträtt, och för alla er som inte redan är nördar och har läst katalogen från pärm till pärm kommer här min text. Boken är klar – och kommer finnas över allt där böcker säljs från den 20/9:

Läs mig! En kreativ PR-handbok av Marthina Elmqvist

Det började med ett blogginlägg med rubriken ”Hej författare, jag tror vi måste prata…”. Eller nej, det är inte helt sant. Det började långt innan dess, på den tiden jag drömde om att bli journalist och skulle rädda världen med mina grävande reportage. Min stora idol var, och är fortfarande, Tina Thunander. Så jag sökte till journalistlinjen och kom inte in. Istället gick jag en kurs i pressvetenskap där jag totalt struntade i andra terminen och fick känna på hur det var att leva utan studiemedel en tid innan jag började läsa Media– och kommunikationsvetenskap. Det var populärt då, för 15 år sedan. Och jag var helt inställd på att jag skulle jobba med radio.

Så hände något. Varje gång jag lämnade in en text, en uppsats eller en uppgift fick jag kritik för att jag skrev för säljande, för kommersiellt. Absolut inte akademiskt och väldigt tveksamt journalistiskt. Jag nördade ner mig i mediehusens ägarstrukturer, jag grävde runt i människors beteende kring mediekonsumtion: Dokusåpor, vilka tidningar man läste, vilka som fick synas i media och vem som satte agendan för samhällsdebatten. Det skrev jag examensarbete om och gjorde intervjuer med politiska toppnamn som Gudrun Schyman, Birgitta Ohlsson och Tove Lifvendahl. Och alla pilar pekade åt att jag hade fallenhet för public relations, PR. Det tog bara en del omvägar innan jag förstod det själv.

Det var därför ganska givet att jag valde den kommersiella sidan av bokbranschen när jag väl fann mitt kall. Att jobba med press och media, men från andra sidan, och med mina favoriter, författare, filmskapare, konstnärer och teatermänniskor, i fokus. Drömmen om grävande radiojournalistik har jag omvandlat till en stark kärlek till podcasts, och jag duckar sällan för en livlig debatt för eller emot Public Service. Dock har jag alltid avfärdat frågan om jag skriver själv med ett självsäkert och rungande ”nej, det överlåter jag med varm hand till mina författare.”

Att jag ”funnit mitt kall” låter vansinnigt pretentiöst, men det är precis så det känns. Gudarna ska veta att man behöver brinna starkt och innerligt för att tackla utmaningarna som kommer med jobbet. Och det gäller att ha bra förebilder; som Tina Thunander, Edina Monsoon från BBCs Absolutely Fabulous och Vito Corleone… Så efter det där berömda blogginläggsbrevet till Sveriges författare fick jag ett erbjudande jag inte kunde motstå. Här är vi nu – Läs mig!

Ps! Kommer du på Bokmässan i år? Kom och fira med mig på min officiella releasfest!

0144-LASM-O-CAL-WEB

Samtidigt i Lund?

image-kulturen-i-lund-0

Bild: Enjoy Sweden

Så sent som i december förra året braskade Sydsvenskan med rubriken ”Konsthallen i Lund kan läggas ner” efter ett beslut i Kultur- och fritidsnämnden om rekonstruktion och modernisering. Och idag avslöjas att samma förvaltning vill minska stödet till Filmhuset Kino. Kulturen i Lund lever en minst sagt tynande tillvaro. Men så har det inte alltid sett ut – så varför inte spekulera i var, när och varför det spårat ur för ett av Skånes starkaste kulturfästen.

Enkelt uttryckt; Lunds kulturdöd är en direkt konsekvens av att Malmö, Helsingborg och Landskrona blomstrat. Och bron till Köpenhamn, så klart. Regionen är inte större än så. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många kulturbärare i omlopp.

Men i slutet av 1980-talet och under hela 90-talet var Lund kulturmeckat. När bron inte fanns och det var en ansträngning att ta sig till Köpenhamn (nå, något krångligare än det är just i skrivande stund i alla fall, om än marginellt) och Malmö var en industristad med ”nöjespalats”och DDR-liknande resturangliv med Kronprinsen, plankstek på Mando och Orvars korvar. Helsingborg mest var en badort med nattklubbar Rocktågsspelningar på Sofiero, tura och billig dansk öl och Landskrona…ja, låt oss inte ens öppna den Pandora-asken. Då hade Lund Kulturnatten, Mejeriet som både levererade stora artister (i och för sig tack vare ett gynnsamt samarbete med KB i Malmö och The Tivoli i Helsingborg) och gragebandstävlingar för alla kranskommunernas långhåriga grungekillar och flanellskjortstjejer, en konsthall med inspirerande och provokativa utställningar, en teaterscen både för aspirerande amatörer och proffs. Och Filmhuset Kino med bioklubb som var alla Kieślowski-fansens våta dröm.

 Sedan hände en rad förändringar som gjorde att fokus skiftade från Lund:

2000: Möjligheten att ta sig till Köpenhamn och se världsartister ökade drastiskt tack vare öppnande av Öresundsbron och tåg som gick/går hela natten. Det blev inte lika intressant för internationella artister att förlägga spelningar i Skåne, även om Lady Gaga chockade alla med en spelning på Malmö Arena 2010 och det ibland fortfarande är omöjligt att ta sig hem från Köpenhamn till Malmö mitt i natten efter en konsert. Men detta är mer undantag än regler. Och det här med att spela i garageband slutade vara coolt när DJ-scenen var ett faktum. Att KB i Malmö överlevt hänger ihop med att man satsat på att vara rockklubb och förlägga klubbspelningar – precis som Tivoli i Helsingborg. Men Mejeriet tappade tempo. Och lever nu på konstgjord andning.

2001: Göran Stangertz tog över som teaterchef på Helsingborgs Stadsteater och lockade duktiga skådespelare och kända regissörer.  Vilket gjorde att Helsingborg även blev ett starkt teaterfäste. Amatörteaterscenen utvecklades genom Krapperupteaterns sommarteatrar under ledning av Marta Westin och i kombination med en av regionens bästa Konserthus och arvet efter Nils Poppe som Eva Rydberg allt jämnt förvaltar på Fredriksdal ligger Sundets pärla ganska säkert i sitt snäckskal.

2009: Moderna museet öppnar i gamla Gasverket i Malmö och har sedan dessa helt tagit över de konstutställningar som tidigare var vigda åt Konsthallen i Lund. Någon närmre analys känns överflödig – helt enkelt.

2012: Landskrona ger sig in i matchen på riktigt när man för första gången arrangerar Fotofestivalen och som förra året var större, bredare och mer internationell än någonsin. Till detta har man axlat Kulturnattsmanteln med fokus på lokala förmågor inom alla konstformer. I Landskrona skapades det indiefilm och Öresundsteatern, med liten fast ensamble, kan satsa på fri teater och lyckade gästspel. Kulturnämnden i Landskrona gick 421 000 kronor plus 2015. Och Pandoras ask har förvandlats till ett ymnighetshorn under fast och tydlig ledning.
2015: I Malmö öppnades Nya Panora via Folkets bio samt Bar Deco på Spegeln. Två oberoende biografer med kvalité och kontinentalt utbud. När Kino i Lund drar ner…
Helt enkelt – Lund är för litet och för provinsiellt för att kunna mäta sig – samtidigt som de kulturpolitiska krafterna har velat satsa ”folkligt”, kanske för att väga upp all kritik mot det ”studentikosa”, som ju ständigt är Lunds ok. Så man har lagt ner Kulturnatten till förmån för Kulturkalaset (jmf vilken langososande Rix FM-skränig ”stadsfestival” som helst) och så Humorfestivalen. Som på alla sätt är lyckad och rimlig med tanke på vilken plantskola Lund ändå är och har varit för humorsverige.
Men faktum kvarstår – aldrig blir det som Kulturnatten 1995 – när jag drack mitt första glas billigt vernissagevin i en källare bakom Domkyrkan, Brainpool spelade på Mejeriet och Hamlet sattes upp av en figurantensamble på Lunds nya studentteater…
060522-007

Inför vagn 7 är vi alla lika

hqdefault

*

Nu kommer ett inlägg med kanske en alternativ tolkning av ordet kultur, men jag hoppas att ni vill följa med mig på denna personliga resa.

Jag brukar åka till Stockholm med tåg. Jag gillar tåg och jag gillar att få 4,5 h att jobba inför en vistelse med mycket lite skärmtid. Jag brukar också boka förstaklass för att kunna jobba ”ostört”. Anledningen till citationstecknen här är för att man alltid, alltid blir störd av någon kostymmänniska som pratar högt i telefon om nån ”viktig” leverans eller tanter som ska på weekend i huvudstaden och måste avhandla hela bekantskapskretsen. Så denna resa jag nu gjort bokade jag i motsatsen, vagn 7, minsta vagnen på x2000s andraklass.

Det är ingen ovanlig syn som möter mig på perrongen i Malmö. Många av medresenärerna har precis anlänt i sitt eventuella nya hemland och det är inte mycket packning med. Det är inte helt lätt att navigera enligt SJs biljetter men det finns perrongvärdar och volontärer som kan hjälpa till. När alla kommit på plats och tåget rullar ut inser jag att jag är enda svensk i vagnen. Och att min granne, en kvinna i min egen ålder, i sätet bredvid tittar nyfiket på mig. Och kanske är det för att jag inte har några dömande landsmän i närheten, eller för att jag fortfarande är rasande över det nya påbudet om gränskontroll men jag lägger av mig min svenska blyghet och öppnar upp för konversation.

Till en början går det ”sådär”. Två av männen som är med är duktiga på engelska, men efter en stund har kvinnorna så många frågor och jag märker att de är otåliga på översättning så jag drar fram datorn och kör igång translate.

Jag frågar om de vill prata om sin resa hit, men de tittar mest frågande på mig och svara att de hellre vill veta ALLT om Sverige. Och så kör vi igång, allt mellan himmel och jord och jag svara efter bästa förmåga. Sen går jag och köper kaffe och engagerar tågpersonalen som bärhjälp. 20 koppar kaffe och 10 festis, nått ska jag ha mina SJ-poäng till.

När jag kommer tillbaka ser jag att en att de två kvinnorna som är med läser Kupé och pratar om det väldigt blonda lilla svenska barnet som är med i en annons. Och så skriver de dagens roligaste fråga:

”Föds alla barn i Sverige med blont hår?”

Jag svar att de inte gör det. Jag föddes själv med en mörk kalufs (även om den senare blev mer av en råttfärgad ton och nu mest är den färg som min frisör och jag roar oss med). De tror mig inte riktigt och eftersom det precis var fars dag och jag postat bild på mig själv som bebis tillsammans med min farfar visar jag upp denna bilden i telefonen.

”Du ser ju ut som vi”, skriver kvinnan.

”Ja, det är för att vi är lika, alla vi människor”, svara jag.

Och sen skrattar vi, spelar lite musik och dricker vårt kaffe. Jag förklarar att kaffet är godare i verkligheten, hur konceptet fika fungerar och att vi gillar kanelbullar.

Dessa 30 personer som delar vagn 7 med mig har i princip ingenting med sig, de har lämnat sina liv och allt bakom sig. Men de är fulla med hopp, varma och öppna, bara jag vågade vara öppen själv.

Jag är nu inte så naiv så att jag tror att alla människor är goda, men jag tror på att om vi har utgångspunkten att vi är lika och vill varandra väl kommer vi inse att majoriteten av oss är det. Jag kan idag ärligt säga att mina egna fördomar också kommit på skam. Jag var rädd för att ta kontakt för att jag inte ville ”störa” människor som gått igenom ett stort trauma. Och allt de vill är att bli störda. Om en timme vinkar vi hejdå på Stockholm Central där jag vet att mina nya kompisar kommer att tas om hand av fler fantastiska volontärer, men vi har lagt till varandra på Facebook, jag och min granne, så att vi kan fortsätta att skicka musik till varandra och hon kan få fortsätta att fråga om allt som verkar obegripligt i hennes nya hemland. Hon är för övrigt lågstadielärare och henne man är rektor. Tror de kan lära våra barn massor av viktiga saker om ett par år.

Inför vagn 7 är vi alla lika, och jag ska aldrig mer åka förstaklass på tåget.

Ps! Jag har av respekt för individen inte valt att varken namnge eller publicera bilder på personerna i detta inlägg Ds!

* Bilden är lånad av Teater Sörmland och dess föreställning Välkommen till Sverige

Hej författare – jag tror vi måste prata

wishful-drinking-1024*

En av tre svenskar har som dröm att skriva och ge ut en bok, flera av dem drömmer om att kunna titulera sig författare (ja, det här är dock en helt annan diskussion, vi utgår ifrån att har du skrivit och fått din bok publicerad är du författare). Med nya publiceringsmöjligheter och en föränderlig förlagsvärld öka antalet författare nästan lavinartat. Trots att branschen är i kris, trots att bokhandeln hotas av nerläggningar, trots att det mediala utrymmet krymper, trots att varningsklockor klämtar om svikande läsintresse.

Att skriva en bok kan både vara svårt och lätt – låt oss inte trassla in oss i alla varianter här. Att hitta en duktig förläggare, redaktör, korrekturläsare, sättare och omslagsmakare är ganska lätt. Branschen är i kris, de stora husen har sagt upp folk och ALLA frilansar, ofta för kaffepengar. (Detta är för övrigt en annan diskussion, herregud, vi måste börja betala alla fantastiska och hårt arbetande förlagsmänniskor bättre, men det är många som ska dela på kakan och kunderna vill INTE ha högre bokpriser).

Att trycka boken, det är idag kanske lättast av allt, klick klick klick och så står där snart en pall på din uppfart.

Men det är nu det börjar bli svårt. För nu kommer vi till det vi måste prata om. Marknadsföring och försäljning. Och förväntningar…

Först, låt oss klarlägga att det är skillnad på marknadsföring och försäljning, det är också skillnad på marknadsföring, PR och försäljning.

Marknadsföring är när boken på olika sätt annonseras, ibland på betald plats, ibland på gratis dito. Digitalt eller i tryckt media. Kan också vara när en författare i olika sammanhang pratar om boken, var den går att köpa och till vilket pris. Det är också marknadsföring när förlag uppmärksammar sina böcker i sociala medier med köplänkar, eller skickar ut nyhetsbrev till läsare eller bokhandel. All tunnelbanereklam, banners på nätet och annonser i Svensk Bokhandel, det är marknadsföring.

PR är all obetald publicitet som författaren och eller boken får. Recensioner är tex PR, morgonsoffa hos TV4 är PR och Svensk bokhandels debutantporträtt är det också. Allt som bokbloggare skriver och bidrar med i form av boktips och annat, PR. Detta är masterclass när det kommer till yrken. En duktig PR Queen lyckas utan att själv synas. Och här är det trångt om saligheten. Världens bästa egoboost för författaren, men man ska veta att en TV-soffa inte säljer så många böcker som man kan tro. Inte heller en recension, inte ens i DN Boklördag.

Försäljning är när boken säljs in och ur olika kanaler (thank you Captain Obvious). När författaren är med på mässor, signerar i bokhandeln och när förlagen åker på säljmöten och träffar bokhandlare etc. Alla typer av rabattkampanjer är också försäljning.

Och så finns det aktiviteter som är alla tre: Releasfesten är tex både PR (om där kommer media/bloggare), marknadsföring (om det instagrammas och facebookas friskt från besökarna) och försäljning (eftersom varje vettig författare inte skänker bort sina böcker till nära och kära utan säljer dem). Samma sak kan man säga om Bokmässan, om författarevents i bokhandeln och om bokprat på bibliotek i lite olika utsträckning.

Är vi alla med på noterna nu?

Då så, då skulle jag vilja prata om vad som är en rimlig förväntning på den delen av förlagssamarbetet som rör marknadsföring, pr och försäljning. För här har vi ett allvarligt problem kära författare. Det är här hoppet och drömmarna krasar till marken när champagnen slutat bubbla och chipssmulorna dammat bort. För det första är det ordet samarbete som vi bör hänga upp oss på. Oavsett utgivningsform är det nämligen så att författaren måste vara högst delaktig, att vara en blyg viol på sin kammare kommer inte sälja några mängder med böcker. Inte när floden av konkurrenter/kollegor bara ter sig stridare och strömmare. Med det sagt måste inte alla som skriver vara med i Let’s Dance för att lyckas, men att vara synlig på rätt arena med rätt budskap är viktigt. Och här ska förlaget finnas för rådgivning och handhålling, som dörröppnare och som bollplank. Men din förläggare, eller din PR-musa kan inte göra jobbet åt dig. Du måste fortfarande kunna stå för och bakom din bok, själv.

Det andra är att några luftslott måste sprängas (för att parafrasera den hänlidne Stieg, vars hela första upplaga kom i retur innan succén först blev ett faktum efter hans död, sjukt bra PR, men inte en given, nota bene). Uppskattningsvis: I dag är det mellan 10-15 svenska författare som kan leva uteslutande på sitt författarskap. Faktum. Alla andra har en varierande mängd annat jobb vid sidan av. En ”normal” försäljning av en debuterande skönlitterär författare ligger på mellan 500-800 exemplar. Innan tex Egenmäktigt förfarande gick och vann August hade den sålt cirka 800 ex inbundet. Att få EN recension i media är en bedrift då det idag finns cirka 10 redaktioner som recenserar kvar. Att få fler än FEM bloggrecensioner är en succé. 1 på 30 hamnar i tv-soffa, 8 av 10 av dem är kändisar eller har skrivit en fackbok om något angeläget ämne. Det kommer ut cirka 9000 titlar om året i Sverige, bokhandeln tar in cirka 6000. Att bokhandeln tar in en upplaga på över 1000 ex (utan sjukt stor rabatt eller andra perks alt att författaren tillhör en av de 10-15 som jag nämnde ovan) händer 1 gång på 100. En normal inköpsupplaga ligger mellan 100-300 ex, ibland som ”lite” som 42, ibland som ”mycket” som 500. Att över hälften sedan kan komma i retur är tyvärr en krass verklighet som varken förlagen eller författarna egentligen vill ha. Men så ser spelreglerna ut, 2015. Allt man ser på sociala medier är inte nödvändigtvis sant. Precis som folk gillar att matskryta och tagga #lifeisgood så gillar moderna författare att boosta om sin framgång. Inget fel med det, men man ska komma ihåg att allt som är böcker inte är guld. Bara för att man har 1000 fans på facebook säljer man inte böcker. Du blir inte RIK på att skriva böcker. Monetärt. Däremot rik på upplevelser och utmaningar och du blir en del av en skara som brukar ha jäkligt kul tillsammans i baren på Park.

Det tredje är att inget kommer gratis och inget händer av en slump. Om du som författare blir uppringd av en journalist ligger det säkert ett gediget slit från förlaget bakom, men journalisten tycker det är omständligt att gå via förlaget och hoppar gärna över det. Och jag gissar att du ofta tycker att det bara är du som gjort allt jobb, bra – då har jag lyckats, fokus skall nämligen vara på dig, inte på förlaget.

Och ibland blir det bara tyst. Det beror inte på att du är dålig, på att boken du skrivit suger, eller att ditt förlag åkt till Ibiza för alla dina pengar. Ibland träffar man bara fel. Och om du tänker efter, så var det kanske inte HELT tyst. Något hände där allt, kanske inte bara så mycket och så länge som du hade hoppats. Det är helt okej att vara besviken. Sannolikt är förlaget lika besviket som du. Och då kan du välja att dra täcket över huvudet och ge upp din dröm (fråga författaren till Strindbergs stjärna) eller så kan du ge dig fan på att skapa noice själv, eller så kan du skylla i från dig på förlaget – med de eventuella konsekvenser som sådant kan få. Du är inte den första, och sannerligen inte den sista som kommer göra detta.

Och vi då, förlagen, måste inte vi också rannsaka oss? Oh hell yes, det måste vi. För vad vi gör är att vi är mästare på att bygga upp luftslotten vi också. I antagningsfasen är vi mästare på att spä på och heja på. Under produktionsfasen pratar vi bara om alla möjligheter som ännu står för dörren. Och när vi släpper ut boken på marknaden boostar vi som aldrig förr. På releasfesten är det vi som hyllar och hurrar. För sanningen är att vi också sitter med en viss nervositet, varje gång (fatta att det ibland är 50 ggr på ett år!). För om vi visste vad som var en garanterad hit och vad som alla kommer att älska, hylla och köpa, ja då skulle inte vi sitta här, då skulle vi ringa några samtal från våra lyxjakter i Ibiza. Men vi måste bli bättre på att vara ärliga, hela vägen. Även om det är svårt att se den gnistrande glöden i debutantens öga falna något.

För varför gör vi det här om det är så jäkla hopplöst? För att vi brinner – precis som ni – och för att vi tillsammans får lov att vara del av den galna karusell som en bokutgivning innebär.

*Bilden är lånad från omslaget till Carry Fishers bok Wishful drinking

Om att recensera en recension och en recensent

jean_jacques_rousseau_books_4273

*Disclaimer: en del av denna text kommer att handla om en bok, en författare och en redaktör som jag arbetar med i min yrkesverksamma roll, jag vill därför vara tydlig med att jag till viss del är part i målet*

Så länge det har givits ut böcker har det funnits recensenter. Personer som läser och publikt kommer med sitt omdöme och texten (och allt som oftast författaren, och allt oftare förlaget/redaktören/formgivaren/pr-maskinen etc). Och i alla tider har det stormat när litteraturkritiker och recensenter har sågat texter och författare – givet exempel här: Strindberg. Att få hyllande recensioner är alla författares dröm, att bli sågad allas mardröm (där det egentligen är heltystnaden som är värre – varsågoda alla mina författare, nu sådde jag kanske ett nytt ångestfrö). Men det ingår i själva uppgörelsen, ger du ut en bok kommer folk att tycka saker om den, olika saker, och i bästa fall kommer de som älskar den att berätta det för alla och de som inte älskar den tyst gå vidare med sina liv.

På senare år har dock recensenternas makt över vad som blir försäljningssucéer eller ej minskat drastiskt. Och för ett par veckor sedan modererade jag en panel under Litteraturrundan just på detta ämne där både de mer traditionella kritikerna och bokbloggarna var eniga om rollens förändring. Idag påverkar snarare mängden exponering än varje enskild recension. Precis som med allt annat i det ständigt uppväxlande flödet.

Men, det finns också en trend att man som recensent plockar in andra aspekter av bokens tillkomst i sin bedömning, och det är här det börjar bli klurigt. Låt mig nu dra det aktuella exemplet:

Min författares romandebut som en av våra grymma redaktörer har redigerat blir sågad på en litteratursite av en recensent som menar att författarens val av förlag gör att boken och texten inte når sin fulla potential. Egentligen handlar alltså recensionen om att recensenten ställer sig kritisk till förlagets utförda uppdrag, och menar att det är förlagets utgivningsmodell (hybridförlag*) som är den största boven i dramat.

Problemet för mig här bli att det egentligen inte finns någon skillnad på hur redaktören hos hybridförlaget och det mer traditionella förlaget arbetar. Ansvaret för texten och dess utformning – slutprodukten – har dessutom författaren alltid sista ordet om, oavsett utgivningsform.

Men låt oss borra lite djupare i detta och lyfta fram skillnaderna: På ett traditionellt förlag står förlaget för hela risken och erhåller sådeles den större delen av vinsten på boken. Det borde borga för ett starkt förlagsincitament att boken blir så ”bra” som möjligt, det vill säga redigerad och korrekturläst till sin fulla potential (notera dock att det ännu till dags dato inte getts ut en enda bok som varit 100% korrfri så kan vi släppa den elitistiska OCD-tanken nu?). Man har bara råd med ett visst antal utgivningar, urvalet blir därför smalt. Använder författaren en egenutgivningstjänst för att nå ut med sin bok har tjänsteföretaget inget incitament i försäljningen och jobbar därmed endast med ett ”nöjd kund”-perspektiv. Man kan ge ut precis vad som helst, urvalet Mitt emellan dessa två ligger alltså hybridförlagen – där både författaren och förlaget bör ha lika stort intresse av att slutprodukten är så bra som det bara är möjligt och därmed också kommer sälja med bästa förmåga. Så här förenklat låter ju det sistnämnda som en klassisk win/win. Och jag skulle fara med osanning om jag sa att jag inte håller med om att det upplägget ger strålande möjligheter – för rätt författare och rätt böcker.

Vad recensenten i det aktuella fallet bortser ifrån, troligtvis för att hon inte känner till exakt just detta hybridförlags upplägg och hur vi jobbar, är väldigt likt det traditionella förlagen i själva produktionsfasen. Skillnaden är att hybridförlaget lägger till ett par andra bedömningskriterier i utgivningsurvalet, eftersom varje bok/projekt hos oss skall bära sin egen ekonomi, till skillnad från de traditionella där det i dag i princip är 2 utgivningar som bär ekonomin för 10 (vad jag brukar kalla för ”gungor&karuseller-upplägg”). Eftersom det hos oss finns en investering som skall tjänas in och återbetalas innan vi som förlag får del av vinsten ligger det i hela förlagets intresse att ge ut bra böcker och kommersiella böcker. För att stärka detta incitament ännu mer har vi dessutom ett royaltyupplägg även för redaktörer och formgivare – två nyckelroller i produktionen.

I flera olika forum har just denna recension diskuterats och den aktuella redaktören har fått chans att komma till tals där hon på ett strålande sätt, tycker jag, förklara sin syn på det hela. Nu kan jag tyvärr inte länka då gruppen är sluten, men summerat tar hon till sig av kritiken som en yrkeserfarenhet och förklara hur arbetet med den aktuella boken gått till samt hänvisar till pudelns kärna: det handlar om tycke och smak! Boken har fått fina mottagande från andra recensenter:

11223710_10152878303317828_1292402620638622556_n

Recension från Close Up som hyllar!

Jag är enig i att varje recensent har allt rätt till sin åsikt, både om boken, texten, författaren, redaktören och förlaget. Det finns få fulländade debutanter, jag tycker att författaren här lyckas bra med sin unika och komplexa story. Och visst är boken tjock – 500 sidor är maffigt, men vissa älskar tjocka böcker, andra inte. Personligen tycker jag att Sagan om ringen kunde nöjt sig med 1/4. Men det hänger jag inte Tolkiens redaktör för.

Som jag påpekade inledningsvis, jag hoppas ni har läst denna text med ”rätt” glasögon och haft i bakhuvudet att jag så klart är färgad av mina vardag.

Jag hoppas också att ni noterat att samtliga parter (min själv undantagen dock) själva är författare, tre olika författarskap som jag tycker ni ska spana in:

Peter Erik Du Rietz skräckromantiska Natten jag dog (Hoi förlag), Caroline L Jensens skruvade roman Demonologi för nybörjare (Kalla Kulor förlag) och skräcknovellsamlingen Rovdjur (Hoi förlag) och Ariel Held/Lina Arvidssons uppmärksammade erotiska pärla Säg inte det här till någon (Vertigo förlag).

Se, det blev plötsligt ett boktipsinlägg av hela det här.

Mycket nöje alla book-lovers, nu tar vi helg!

*Diskussionen om skillnaden mellan BUT-förlag, hybridförlag, egenutgivning och traditionella förlag kan vi utvecklat ta en annan gång.

 

 

Kulturpolemik/Kulturpolitik

*Först en liten uppdatering sedan senast posten om Krapperups Sommarteater: kommunen har vänt och beviljat stöd för höstens uppsättning. Grattis! Nu följer vi den övriga crowdfundingen med stor spänning!*

60057-3x2-article620

Nu till veckans text:

I veckan som gick presenterade den nya regeringen sin budget och media svämmade över av kommentarer och många brutna vallöften.

Och den sedan tidigare kritiserade kulturministern, Miljöpartiets Alice Bah Kuhnke, tillhörde inte undantagen. Miljöpartiet gick till val med löfte om fritt inträde på museum och konsthallar – men detta vallöfte gick alltså inte att återfinna i budgeten för kommande mandatperiod. Kulturministerns kommentar i SVTs Kulturnyheterna löd ”Man kan aldrig lova något, och situationen i Sverige gör att det fanns annat som behövde prioriteras.” (fritt citerat, nota bene).

Självklart finns där alltid något annat att prioritera, men jag har ett par frågor till Kulturministern, och ett par påståenden:

För det första, det heter väl valLÖFTE av en anledning? Att man sedan, i förhandlingar, inte får igenom alla sina löften och önskemål är en annan femma. Tittar man lite snabbt på budgeten som helhet så är avsaknaden av Miljöpartiets hjärtefrågor slående. Däremot har Vänsterpartiet, som inte ens sitter i regeringen, fått igenom flera förlag. Detta kan omöjligen de som röstade rödgrön vara nöjda med? Och jag vill drista mig till att påstå att många av just Miljöpartiets väljare tycker att fria inträden är en prioritet om än inte en avgörande valfråga kanske.

För det andra, om jobbskapande åtgärder är prio, varför skulle inte gratis inträden vara ett led i detta? Gratis inträden borde leda till fler besökare, fler besökare kräver mer personal och kanske till och med nya arbetsuppgifter, skulle man kunna argumentera. Eller anser regeringen att det endast är satsning på ”riktiga” jobb som gäller. Som vanligt tycker man kanske inte att kulturjobb är riktiga? Sist jag kollade var just kulturarbetande ungdom en av de grupper som befinner sig långt bort från den berömda ”arbetsmarknaden” (som numera mer borde kallas ”arbetsträsklandet” om ni frågar mig).

För det tredje, vilka konkreta kulturpolitiska satsningar går att återfinna i budgeten? Inga – om du frågar mig. Motbevisa mig gärna! Vi kommer alltså att ha fyra år av kulturvakuum? Det känns ju kul…

”Vi satsar en kvarts miljard på kulturpolitiken” säger kulturminister Alice Bah Kunke (MP) till Kulturnyheterna. Men på vad? Det som presenteras här är långt i från konkret.

Viktigt att notera: jag personligen tycker inte att just gratis inträden på museum och konsthall är ett BRA förslag. En av (många) anledningar till att jag alltså inte röstade på Miljöpartiet i valet. Så vad gnäller jag om? Kanske det faktum att jag tycker det är erbarmligt att kulturen åter igen är bortprioriterad, till om med av dem som anser sig vara dess främsta förespråkare. Det utarmar kulturlandskapet, samhället i stort och kommer leda till ett sällan skådat kulturmörker.